Jonathan och Fredrik sitter inne på Jonathans rum hos Petterssons
då Jonathan säger: ”Jag kanske borde berätta för
mamma och pappa att jag är homosexuell?”. ”Ja, kanske det”
säger Fredrik, men Jonathan är fortfarande oroligt för
hur de kommer att reagera…
Christer är på väg att gå för dagen då
han stöter på John, John undrar hur det är med Henrik.
”Jo då, med tanke på vad branden ställt till med
så…” säger Christer och berättar vidare om att branden
förstört alla gamla fotografier som kunde ha hjälpt
Henrik att få tillbaka sitt minnet. ”Gud vad hemskt! Ja, jag
hoppas verkligen att allting kommer att ordna upp sig för er
alla.” säger John och Christer säger: ”Det gör det
säkert inom sin tid”. ”Jo, förresten jag och min syster,
Lisa, hade tänkt hälsa på Henrik, men vi kanske borde
vänta med det ett tag tills ni får ordning på allting
och flyttat hem igen?” säger John. Christer säger att det nog
vore bäst så. Sedan tackar Christer John för att han
bryr sig om Henrik och lämnar [A Daily Perfume] lite dystert.
Nick är hemma ensam i Hannas lägenhet och tänker
på Hanna: ”Om Hanna ändå kunde komma hem snart
så skulle allting bli bra igen!”…
”Vad tycks Annie?” säger Ulrika då hon visar upp sin
sjuksköteförklädnad som hon införskaffat för
sitt besök på sjukhuset. ”Ja, jo…men inte så
värst originell va?” säger Annie lite ironisk. ”Originell
eller inte det får duga…det var vad de hade på den där
kläduthyrningen.” säger Ulrika. ”Ok Annie, då går
vi då.” säger Ulrika och Annie säger: ”Ja, jag antar
det…jag vet inte vad jag har givit mig in på men…”…
Monica står och lagar mat i Pettersson hus då Sven kommer
hem, ”Åh här luktar det gott vad blir det får
något?” undrar Sven. ”Det blir kött med potatis.” säger
Monica och ler lite. Sven går fram till Monica och säger:
”Vad du verkar vara på bra humör då? Är det
för att du kommit på ett sett som kanske kan få dig
att minnas den tid som du har en minneslucka från?”. ”Ja, jag
tror det…jo, jag har sagt till på jobbet att jag kan börja
jobba igen i morgon.” säger Monica. ”Ja ha…men det var roligt. Vad
bra, då kanske allting kan bli som vanligt igen snart då?”
säger Sven positivt och tittar med ett leende på Monica…
Lisa sitter fortfarande i knät på Sebastian i Sedins
vardagsrum då hon reser sig upp samtidigt som hon säger:
”Nej, nu får det vara färdig kelat…jag måste göra
mig i ordning…även om jag bara ska till en gammal kompis så
kan jag inte se ut hur som helst.”. Lisa ger Sebastian en sista puss
och går sedan för att göra sig i ordning. ”Ja ha du
Sebastian…så du blir ensam i kväll?” säger Lasse och
ler lite. ”Ja, det verkar inte bättre…men å andra sidan
så sa Lisa att hon inte skulle bli allt för sen så att
hon och jag kunde umgås lite gran innan läggdags om ni
förstår vad jag menar.” säger Sebastian och ler. ”Ja
ja…bespara oss detaljerna.” säger Mia och skrattar lite.
Utan för Sedins hus smyger Tomas omkring då han säger:
”Ok, Lisa…kom ut och visa dig nu så ska du få vara med om
någonting som du aldrig upplevt förut”…
”Än så länge har det ju gått bra nu måste
vi bara hitta något förråd eller liknande med
mediciner.” säger Ulrika till Annie då de lyckats smita in
på den avdelning där Hanna ligger utan att bli
påkomna. Ulrika ser sig omkring och säger plötsligt:
”Aha…där måste det vara!” då hon tror sig fått
syn på det hon letat efter. Ulrika ber Annie att hålla vakt
medan hon går in och hämtar något lämpligt att
droga Hanna med. Väl inne i rummet där det ser ut att finnas
ett skåp med mediciner i ser hon sig omkring samtidigt som hon
säger: ”Då ska vi se vad vi kan hitta här då”…
Christer kommer till hotellrummet där familjen Gerdélius
för tillfället bor och han är trött. ”Oj?! Är
du så trött?” säger Elisabeth och ler mot Christer som
lagt sig på sängen så fort han kommit in genom
dörren. Christer nickar och frågar sedan vart Henrik
är, Elisabeth berättar att Henrik erbjudit sig att gå
och köpa mat som han sedan tar med till hotellet.
I familjen Dahlberg lägenhet dukar man av matbordet då
Vincent frågar Jenny än en gång om hon verkligen inte
vet vart Elin är då hon inte dykt för att äta.
”Jag har ju sagt att jag inte vet vart Elin är!” säger Jenny
irriterat för att sedan säga att hon går ut ett tag.
Anita som ser att Vincent är lite orolig lägger sin hand
på hans axel och säger: ”Elin kommer nog hem när som
helst ska du se”…
Lisa lämnar Sedins hus och börjar gå mot sin kompis
hus, men ovetandes om det har hon fått Tomas efter sig…
”Ah! Det här är perfekt!” säger Ulrika och läser
innan till på en liten medicinflaska: ”Vid för stor dosering
kan läkemedlet skapa längre symptom av trötthet och verk
i hela kroppen en längre period.”. Sedan går Ulrika ut
från rummet med mediciner och går vidare tillsammans med
Annie mot Hannas rum, men plötsligt hör de en röst som
skriker: ”Stanna!”. Ulrika och Annie vänder sig
förskräckta om…
Maria ringer på Kates dörr och Kate ber henne stiga
på. Kate håller på att packa in för morgondagen
då hon ska till Italien. ”Om det inte vore för Elisabeth
så hade vi kanske aldrig fått den här chansen.”
säger Maria. Kate håller med och säger att om den
italienske modedesignern väljer att låta [Spirit] sköta
hans reklam så måste de tacka Elisabeth på
något speciellt sätt. ”Ja, det har du rätt i Kate.”
säger Maria glatt.
Inne vid den nya polisstationen kommer en vakt tillsammans med Sofias
advokat in till Sofias rum. ”Ja, Sofia…jag antar att du vet varför
jag är här?…Jag har kommit för att meddela din dom.”
säger advokaten och Sofia vet inte vad hon ska säga…
Lisa har hunnit en bit på vägen till sin kompis då
Tomas plötsligt försiktigt springer i förväg och
stannar upp vid ett skymt hör och inväntar Lisa. Precis som
Lisa går förbi det skymda hörnet rusar Tomas fram och
häller det ämne han haft i den lilla flaskan tidigare rakt i
ansiktet på Lisa som gallskriker av smärta och håller
sig för ansiktet. Jenny som befinner sig i närheten hör
att någon skriker och springer i den riktning hon hört
skriket. Till sist finner Jenny Lisa och ber Lisa att ta bort
händer från ansiktet för att kunna se vad som
hänt. Lisa tar försiktigt bort händerna från
ansiktet och Jenny ryggar tillbaka samtidigt som hon alldeles
förskräckt säger: ”Oh, herre gud!”…
”Vilka är ni och vad gör ni här?!” säger en
sjuksköterska bestämt och tittar misstänkt på
Ulrika och Annie. ”Nej…alltså vi…jag menar jag är en
praktikant här…jag praktiserar på avdelningen mitt emot och
det här är en av de patienter som jag har hand om…(Ulrika
tittar på Annie)…hon kände att hon behövde komma upp
och gå en sväng innan hon gick och la sig så jag tog
med henne på en promenad.” säger Ulrika och
försöker se trovärdig ut. ”Jasså…ja ha, men det
börjar bli sent nu så ni gör nog bäst i att
gå tillbaka till er avdelning nu.” säger sjuksköterskan
för att sedan gå iväg. Ulrika och Annie pustar ut, ”Det
var nära ögat!” säger Annie, ”För nära…”
säger Ulrika. Efter att ha tittat sig omkring går sedan
Ulrika och Annie till Hannas rum där de försiktigt
öppnar dörren och ser Hanna sovandes. ”Är du säger
på att du vet vad du göra?” säger Annie viskande
då Ulrika börjar ta isär en slang som förser Hanna
med näring. ”Ja…var tyst bara så kommer det här att
gå fort!” säger Ulrika lite irriterat. Ulrika häller
försiktigt den flytande medicinen genom slangen och då hon
anser att hon är färdig ler hon lite och säger: ”Ja, det
där kan man nog lugnt kalla en överdos”. ”Kom igen nu Annie
nu sticker vi här ifrån!” säger Ulrika. De lämnar
båda Hannas rum kvickt…
Sofia står orörlig och väntar på sin dom. ”Du
hade mycket som talade till din fördel Sofia, men du kommer att
bli tvungen att sitta i fängelse ett bra tag ändå.”
säger hennes advokat. Sofia fråga hur länge och
advokaten svarar: ”Som det ser ut nu...i tre år”. ”Tre
år?!” upprepar Sofia förskräckt och med en tom blick.
När Sofia sedan blivit ensam på sitt rum igen lägger
hon sig ner på sin säng och upprepar än en gång
vad hennes advokat sagt: ”Tre år”…
Elin kommer in i ett mörkt rum på okänd plats. När
hon tänder lampan i rummet ser man att det är en
militärbunker som är inredd med diverse möblemang och
prylar. Elin går
in och ställer sig mitt i rummet och säger: ”Ah…Jenny,
Jenny…efter alla dessa år som du har plågat mig ska jag
äntligen få ge igen!”. Hon tar upp en pistol ur sin ena
byxficka och laddar den för att sedan hålla upp den och
sikta rakt framför sig samtidigt som hon ler när hon
säger: ”Tack vare
den här lilla godbiten kommer varken du eller någon annan
att kunna göra någonting för att stoppa mig från
att nå mitt mål!”…
© Mikael Engström R.
1998-2011
|
