Jonathan kommer hem till familjens Petterssons hus, Sven håller på att göra sig i ordning för att gå till arbetet då han kunde arbeta hemma på morgonen. Sven blir förvånad över att se Jonathan och Jonathan berättar varför han bestämt sig för att flytta hem. ”Så du gör det här för mammas skull…väldigt omtänksamt av dig.” säger Sven efter att Jonathan berättat att han flyttat tillbaka hem för att Monica snabbare ska kunna bli återställd så att Sven kan berätta om Nina och Andreas för henne. ”Nej, pappa…jag gör inte det här bara för mamma…jag gör det även för Fredriks och min skull…det är väldigt jobbig för oss båda att behöva gå bakom mammas rygg.” säger Jonathan. ”Ja, ok…hur som helst så frågade mamma mig och Fredrik i morse om vi kunde gå ut ikväll och äta på någon fin restaurang…följder du med?” säger Sven. ”Ja, det låter trevligt.” säger Jonathan. ”Vad bra…då meddelar jag mamma att du också följer med...då blir hon glad.” säger Sven och Jonathan nickar innan han går in på sitt rum.

”Jenny vad i helvete tror du att du håller på med?!” frågar Elin upprört och går fram till Jenny och rycker skon ur Jennys hand som hon använt för att slå mot metallröret i hopp om att någon ska kunna höra och rädda henne. Jenny vet inte vad hon ska svara på Elins fråga utan reser sig bara. ”Ja det här…det här måste du ju straffas för så klart…att du försöker påkalla uppmärksamhet och en chans att bli räddad, men ser du det kommer inte att ske…få se nu…jo, du blir utan mat i dag under hela dagen.” säger Elin och börja gå därifrån. Jenny ber Elin om förlåtelse och säger att hon ångrar det hon gjort, men Elin lyssnar inte och stänger kalt igen dörren efter sig. Jenny, alldeles förtvivlad, blir ensam igen i den i ordning gjorda militärbunkern…

”Oh, det där tillhör det förgångna! Jag måste se framåt…jag ska ju gå ut och äten trevlig middag med min familj ikväll…” säger Monica. Strax därefter ringer hennes telefon och hon svarar, sedan lämnar hon sitt rum för att gå och möta en patient…

Vincent, Anita och en gemensam gammal vän är ute och går. De pratar om Elin som försvunnit (e.g. Jenny). ”Det är som om hon blivit uppslukad av jorden.” säger Anita. ”Men det måste ändå vara ett positiv tecken…jag menar så länge de inte funnit någon kropp så finns det ju ändå hopp.” säger deras vän. ”Det är sant, men Elin är inte den typen av person som bara försvinner iväg utan vidare utan att meddela oss innan.” säger Vincent. ”Sånt här är verkligen svårt…om jag hade varit er så hade jag haft hoppet uppe till de funnit en kropp, men på samma gång så måste man kanske acceptera att det är över efter en viss tid och gå vidare ändå?” säger deras vän. ”Ja, Vincent och jag var uppe hela natten igår och pratade om det, vi måste nog erkänna att vi båda håller på att förlora hoppet lite om att Elin ska hittas levande…" säger Anita och börjar gråta lite. Vincent och deras vän tröstar henne, efter en stund säger Vincent: ”Nej, det Anita säger är sant…Elin skulle aldrig försvinna på det här viset utan att höra av sig…därför har vi bestämt oss för att ha en minnesstund för henne i morgon.”. ”Jasså det var tråkigt att höra, men är ni absolut säkra på det?” undrar deras vän. ”Ja, vi har tänkt över det…skulle det vara så att Elin dyker upp så blir ingen gladare än vi, men vi måste få någon form av avslut…stabilitet i vårt liv igen…vi kan inte gå vidare med våra liv om vi lever i ovisshet, men kan vi försöka att acceptera att Elin är borta kan vi steg för steg börja gå vidare…det svåra just nu blir väl att berätta för Jenny om vårt beslut.” säger Vincent och ser sorgens ut. Deras vän kramar om Vincent och Anita och säger att hon djupt beklagar det som hänt familjen…

Henrik går runt ensam i Gerdélius villa och är besviken för att han inte tycks få tillbaka minnet, om det bara fans något han kunde göra för att återfå det! Nu när de gamla fotografierna är borta sedan branden i villan och Kjells hypnos inte är ett alternativ längre börjar Henrik undra om han någonsin kommer att återfå sitt minne igen…

”Fan ta dig Elin!” säger Jenny gråtandes inlåst i den i ordning gjorda militärbunkern. ”Oh, jag kommer aldrig att komma ut här ifrån!!” säger Jenny vidare efter en stund och lägger sig gråtandes på sängen som finnns tillgänglig…