Vid Ljusets Väg kommer Richard in på sitt rum och sätter sig i sin stol, han tänker på hur skönt det är att de äntligen kan känna sig trygga igen då både Henrik och Monica slutat gå på hypnos. Efter en kort stund drar han ut en av sina byrolådor och tar fram ett fotografi av Kristin (tidigare känd som "Janet") och säger: ”Ah, Kristin…du ställde upp på oss än en gång…men jag undrar om vi någonsin kommer att behöva det nya stället för Ljustes Väg?…

Vid det nya stället för Ljusets Väg står Kristin med ett glas vin i handen och tittar ut genom ett fönster då hon säger till sig själv: ”Allting är ordnat här nu…hoppas bara att vi aldrig kommer att behöva använda det här stället.”.

Elisabeth, Henrik och John kommer ut från Christers rum på sjukhuset. Elisabeth vandrar fram och tillbaka oroligt och bara skakar  på huvudet efter det Henrik berättat. Till sist säger hon: ”Nej, det är inte möjligt Henrik…det är verkligen inte det...Richard har varit död i många år…”. ”Det är det han vill att vi ska tro mamma!…". säger Henrik med en orolig blick. John, som satt sig ner på en stol, lutar sig framåt lite och harklar sig för att sedan säga att det hela låter helt otroligt. "Ja...jag vet...det var det jag också tyckte först...men det kanske inte är det värsta av allt..." säger Henrik, både Elisabeth och John tittar förvånat på Henrik....

Hanna sitter vid sitt köksbord och tänker på några av de trevliga stunder hon och Nick hade då de var tillsammans. ”Nej…jag måste tänka framåt…det har hänt så mycket mellan Nick och mig…dessutom måste jag utforska mina känslor för John innan jag kan börja om med Nick igen, det vore inte rättvist mot någon av oss annars.” säger Hanna till sig själv…

”Nej det här är inte sant…det kan inte vara sant!” säger Monica förtvivlat efter att ha hört vad Sven avslöjat för henne, hon börjar gråta förtvivlat. Frågan är hur statyn Richard skickat till henne, som avger giftiga ångor, nu kommer att påverka Monica psykiskt…

På ett plan som går till Sverige sitter Sandra, Marcus tidigare flickvän innan Jenny. Sandra tittar på sin klocka och tänker: ”Snart är jag hemma i Sverige igen”, sedan tittar hon ut genom fönstret…

På sjukhuset blir Nina oroligt och irriterad av att inte veta hur det är med Andreas och frågar hela tiden olika sjuksköterskor som går förbi platsen där hon och Sven sitter och väntar (viktigt att påpeka är att den som kört på Andreas också finns på plats hela tiden). Sven och Nina pratar om att han berättat för Monica om dem samt deras gemensamma son Andreas. ”Jag är ledsen Sven…jag ville verkligen inte att du skulle behöva berätta om mig och Andreas för Monica under såna här omständigheter.” säger Nina och gråter av oro för Andreas. ”Jag visste att jag skulle behöva berätta det förr eller senare…jag hoppades på att Monica skulle ha hunnit återhämta sig efter allt det som hänt den senaste tiden bara.” säger Sven och ser både besviken och orolig ut för det som hänt. Plötsligt kommer en läkare som säger att Andreas är i livet, men att han just nu måste genomgå en mycket svår operation, som kan kosta honom livet, om han ska ha en chans att klara sig. Nina blir både glad över att Andreas lever, men också ledsen över att han måste genomgå den svåra operation för att klara livhanken och Sven känner givetvis på samma sätt…

Marcus tittar på vykortet som Sandra skickat där det står att hon snart kommer hem till Sverige igen efter ett år i Australien. Sedan tänker han tillbaka på en av de mysiga stunder som han och Sandra tillbringat tillsammans när de var ihop:

Sandra: Du vet Marcus…jag kommer aldrig att älska någon annan som jag älskar dig.

Marcus: Inte jag dig heller…och vad som än händer i framtiden så ska du veta att du alltid kommer att ha en speciell plats i mitt hjärta.

Sandra: Jag älskar dig Marcus.

Marcus: Och jag älskar dig.

Sedan börjar Marcus och Sandra kyssa varandra passionerat…

”Nej sluta tänka så där!” säger Marcus till sig själv, men han har börjat inse att Sandras hemkomst kan orsaka en del problem…

"Vad menar du Henrik? Vad är inte det värsta?" undrar Elisabeth förvånad, men ändå lite upprörd. Henrik är tyst i någon sekund innan han säger: "Jag såg dem…”. Sen blir han tyst igen. ”Såg vilka?!” frågar Elisabeth otåligt. Henrik skakar först på huvudet utan att säga något, men till sist får han fram: ”Carina och Michael!” säger Henrik. Elisabeth får, om möjligt, en ännu större chock och vet inte vad hon ska säga utan bara stirrar förstummat på Henrik…