Elin är hemma hos Marcus och hon spelar ledsen över att hennes tvillingsyster nu antas vara död. ”Så ja Jenny, det här måste kännas jättesvårt, jag finns här om du behöver prata, ok?” säger Marcus och försöker trösta Elin som egentligen inte alls är ledsen för det som skett. Elin kramar om Marcus och nickar gråtandes, men med ett leende bakom hans rygg...

”Vill du att vi åker till Ljusets Väg nu med en gång?!” frågar Henrik Elisabeth förvånat. ”Jag vet att det kommer olägligt Henrik, Christer har precis avlidit, men om det är som du säger så är det här…verkligen, verkligen oerhört viktig!” säger Elisabeth. Henrik säger att han förstår. ”Om du vill stanna här med pappa så åker jag ensam till Ljusets Väg säger Elisabeth vidare och klappar Henrik på armen, men Henrik säger att han vill följa med. Elisabeth tackar honom och kramar om honom hårt…

Kristin går runt på, vad som kan komma att bli, den nya platsen för Ljusets Väg och tänker tillbaka på då hon först dök upp i staden:

•  "Janet"/Kristin dyker upp vid Gunillas och Jonas kiosk, hon berättar en fascinerande historia om hur hon plötsligt dykt upp i en lägenhet i staden, hon säger att hon inte minns någonting av det som hänt innan hon vaknade upp i lägenheten.

• "Janet"/Kristin finner ett kort av Elisabeth och hennes döda barn, Carina och Michael. Hon ”återfår minnet” för en kort sekund, under den stunden ser hon Elisabeth som ung och ett annat barn som hon inte känner till. När hon sedan återkommer till verkligheten så säger hon: ”Kan den här kvinnan vara min mamma?”…
• 
  
• "Janet"/Kristin visar kortet hon funnit för Gunilla och frågar om hon vet vilka personerna på kortet är, Gunilla tittar förstummat på bilden…”Nej, det kan inte vara möjligt… eller kan det det? Tror du att det finns en möjlighet att du skulle kunna vara den där lilla flickan?” säger Gunilla och pekar på den lilla flickan på fotot (Carina), "Janet"/Kristin säger inget men är uppenbarligen förvirrad. ”Det bästa sättet att lösa det här mysteriet är förmodligen att du får träffa Elisabeth själv.” säger Gunilla vidare.
• 
  
• Elisabeth träffar "Janet"/Kristin för fösta gången:
• ”Är det du som är kvinnan på fotot?” säger "Janet"/Kristin. Elisabeth granskar fotot och svarar ja. Janet säger då: ”Då kan jag vara din dotter…”, Elisabeth är alldeles förstummad och bara tittar på Janet/Kristin…<>
<><>
”Provsvaren visar…att Janet är din dotter Elisabeth.” säger Monica, Elisabeth och Janet kramar om varandra hårt och de gråter båda två av lycka.
• 
  
• "Janet"/Kristin är på väg hem, men det är halt ute och när hon går ner för en trappa halkar hon vid slutet av trappan och slår i huvudet och förblir liggande på marken medvetslös!…
• 
  
• "Janet"/Kristin vaknar upp ur koman:
• ”Hon vaknar!” säger Elisabeth överlycklig, "Janet"/Kristin öppnar ögonen sakta. Elisabeth tittar på henne och säger: ”Janet hur mår du?!”. "Janet"/Kristin tittar lite förundrat på Elisabeth innan hon säger: ”Vem är Janet?! Jag heter Kristin Andersson…”. Elisabeth tittar förskräckt på "Janet"/Kristin…
• 
  
•  Vid ett senare tillfälle på sjukhuset:
• ”Jag är ledsen Elisabeth, men min känsla av att komma här ifrån blir allt starkare och starkare…jag måste ge mig av…” säger "Janet"/Kristin till sig själv och ställer ett brev på bordet som står bredvid sjukhussängen där hon legat. ”Jag hoppas att du kommer kunna förlåta mig för att jag ger mig av…” säger hon vidare innan hon lämnar rummet där hon legat…
• 
  
• "Janet"/Kristin har kommit till Ljusets Väg: ”Det är roligt att ha dig tillbaka Kristin.” säger Richard då han sitter och pratar med Janet/Kristin…

Ulrika kommer till Annies lägenhet, hon berättar om samtalet hon haft med Kates dotter Nicole. ”Jag undrar verkligen vad det var som var så viktigt…” säger Ulrika och ser tänkande ut…

Jonathan och Fredrik har lyckats lugna ner Monica lite grann efter den stora chocken att Sven varit tillsammans med Nina för många år sedan och att de har en son tillsammans. ”Mamma, det är en sak som du bör veta.” säger Fredrik plötsligt med gråten i halsen. Jonathan tittar förskräckt på Fredrik och är mycket orolig för vad han tänker säga. ”Vad då?” undrar Monica, ”Jag och Jonathan vi…vi har vetat om det här med Nina och Andreas ett tag.” säger Fredrik och Monica ser förskräckt på sina söner. Jonathan tar sig för ansiktet och skakar på huvudet…

John kommer hem till Sedins hus där alla är på plats och man ska precis börja äta middag. ”John?! Vad gör du här? Skulle inte du ut med Hanna ikväll?” frågar Mia förvånad då John kommer in i köket. ”Jo, jag vet, jag har ringt till henne och sagt att jag blir lite sen, men ni kan inte ana vad som har hänt!” säger John. ”Men berätta vad som hänt!” säger Mia. ”Det här är inte klokt, det är både goda och dåliga nyheter faktiskt. Den dåliga nyheten är att Christer, Henrik pappa, han har dött…den goda nyheten är att Henrik har fått tillbaka sitt minne!” säger John. ”Va?!” säger Lisa och de övriga är också helt förvånade över vad John berättat. ”Henrik kunde berätta var han varit när han var försvunnen...han var på något ställe som hette Ljusets Väg…han hade tydligen träffat Elisabeths tidigare make och barn där…det låter helt otroligt, de har ju tydligen varit döda i flera år…?!” säger John. ”Det måste vara Richard, Carina och Michael som Henrik träffat.” säger Lena plötsligt. ”Ja, de omkom i en bilolycka för flera år sedan…” säger Erik vidare. ”Det här låter verkligen helt sjukt…släktingar som uppstår från de döda efter flera år?!” säger Sebastian. ”Jag stack därifrån innan jag hörde vad mer Henrik kom ihåg för jag tyckte att han och Elisabeth kunde behöva prata privat.” säger John. ”Det var bra gjort av dig John, respektfullt.” säger Lasse. ”Hoppas att Henrik mår bra i alla fall efter allt som hänt.” säger Lena oroligt, de andra håller med. ”Ja…nej nu måste jag ge mig av och träffa Hanna.” säger John stressat och ger sig av från Sedins hus. I köket fortsätter man prata om det som John just berättat…

”Kände ni till allting? Att pappa träffade Nina och hade en son med henne?” säger Monica, som blivit tvungen att genomlida ännu en otrevlig överraskning. ”Vi ville vänta tills du kände dig helt återställd efter allt som hänt den senaste tiden.” säger Jonathan. ”Jag förstår…så därför undanhöll ni mig saker som var orsaken till att jag var inspärrad på ett mentalsjukhus för i fem års tid?!” säger Monica upprört. ”Jag vet att det inte låter så bra nu kanske...men vi gjorde det bara för ditt eget bästa.” säger Jonathan. Det blir tyst en stund innan Jonathan frågar om inte Monica ska följa med honom och Fredrik hem, men Monica säger att hon har några saker som hon måste gå igenom innan hon kan gå hem. ”Gå hem ni så syns vi hemma senare.” säger Monica, Jonathan och Fredrik lämnar Monicas rum besvikna. Utanför Monicas rum skäller Jonathan ut Fredrik ordentligt: ”Vad tänkte du på när du berättade för mamma att vi visste om att pappa träffat Nina och Andreas sedan en tid tillbaka?! Tror du inte att hon hade det jobbig nog med att försöka smälta att pappa varit otrogen och har en son med en annan kvinna?!”. ”Jag är ledsen Jonathan, men jag orkar inte hålla på och ljuga för mamma längre….jag tycker så synd om henne!” säger Fredrik och gråter. Jonathan tröstar Fredrik och ber om ursäkt för att han skällt på honom. ”Låt oss bara hoppas på att mamma fortfarande känner att hon kan prata med oss i fortsättningen trots det som hänt.” säger Jonathan oroligt. Sedan bestämmer de sig för att ta reda på hur det är med Andreas, har är faktikst deras halvbror…

Nick har ätit middag framför TV:n i vardagsrummet, han lutar sig tillbaka och bläddrar mellan kanalerna, men det finns ingenting att se. Han känner sig trött och till slut somnar han…

Jenny går ensam omkring i den i ordning gjorda militärbunker då hon säger till sig själv: ”Jag antar att mina chanser att komma här ifrån är lika med noll nu…mamma och pappa verkar ju ha gett upp hoppet om mig och Elin kommer inte att släppa ut mig här ifrån i första taget verkar det som…hur kunde det bli så här?”, en tår faller från Jennys kind…