Det är morgon, i Sedins hus sitter Lasse och Mia och pratar om gårdagen., ”Det är verkligen tur för Henrik att han har sina vänner nu i så svåra tider.” säger Mia och Lasse instämmer. Sedan kollar Mia på sin klocka och säger att hon måste iväg till jobbet: ”Ska inte du också ge dig av till jobbet Lasse?” frågar Mia och Lasse säger att han ska gå om en stund. Mia lämnar köket och kvar bli Lasse som ångrar sig djup att han nu måste ljuga för Mia, men har inga planer på att säga som det är än i alla fall. ”Jag måste skaffa ett nytt jobb och det är fort…Mia får inte börja misstänka någonting!” säger Lasse till sig själv och ser orolig ut…

På mentalsjukhuset sitter Monica i sällskapsrummet. En kvinna i lite äldre ålder än Monica rullas in i rullstol i samma rum med en sjuksköterska och de introduceras för varandra. ”Monica…det här är Mimmi, hon är också ny här.” säger sjuksköterskan, men Monica är inte på prathumör och bryr sig varken om att svara eller ens titta på Mimmi. ”Ok, Mimmi…kom så tittar vi oss omkring istället.” säger sjuksköterskan vidare och går vidare med Mimmi. Monica rör inte en min…

”Jag kan inte tro vad jag såg igår.” säger Sandra och minns tillbaka på gårdagen…

I den i ordning gjorda militärbunkern:

Elin och Jenny grälar, Sandra står alldeles utanför den första dörr öppningen och hör att båda namnen Jenny och Elin nämns om vart annat.

Sandra: Va? Jenny…och Elin?! Det är ju inte möjligt…Elin är ju…död.

Sandra går försiktigt in genom den första dörren och smyger sig fram för att se in i den i ordning gjorda bunkern, och blir alldeles chockerad när hon ser Jenny och Elin stå och gräla med varandra!

Sandra: Nej det är inte möjligt…

”Jag förstår ingenting…Är Jenny Elin och vice versa…och har Elin låst in Jenny i den där…ja vad det nu är?!...Varför?” säger Sandra och vet inte vad hon ska tro?…

Till Gerdélius villa kommer Elisabeths syster Alice som ska bo hos Henrik tillsvidare då han nu tros ha förlorat båda sina föräldrar på mycket kort tid. ”Hej, Henrik…hur är det med dig?” frågar Alice oroligt när hon kommit in genom ytterdörr. Henrik säger att det är ganska bra, mycket tack vare vännerna John, Hanna, Lisa och Sebastian som stannat hos honom över natten. ”Det var väldigt snällt av er.” säger Alice och tackar ungdomarna. ”Då ska vi se var jag ska bo någonstans.” säger Alice och försöker titta uppmuntrande på Henrik. ”Ja…du kan väl packa upp där du känner för det…det är ju bara jag som bor här nu.” säger Henrik och ser ledsen ut. ”Ok, jag tar ett av gästrummen.” säger Alice och sedan hjälps alla åt att bära in Alice saker i gästrummet.

De båda männen som funnit Elisabeth har lagt henne på en säng, i vad som ser ut att vara en gammal stuga. Elisabeth hostar lite och yrar en aning. De båda männen tittar oroligt på varandra och hoppas att Elisabeth snart ska vakna till och berätta vad som hänt henne.

”Oh, jag är så glad att vi kan prata om vad som hänt Anita.” säger Vincent vid frukostbordet hos Dalhbergs. ”Det är jag med…vi har en svår tid framför oss, men tillsammans ska vi nog klara det…med hjälp av Jenny.” säger Anita och försöker se positiv ut. ”Ja du har rätt…jag är glad att hon har Marcus…han är ett bra stöd för henne genom den här svåra tiden.” säger Vincent och Anita håller med. ”Nej, vad säger du…ska vi ta en promenad?” frågar Vincent och det vill Anita jättegärna.

Ulrika är inne på Marias rum och går igenom några papper då hon kommer att tänka på gårdagen med Nick:

Utan för en restaurang:

Ulrika och Nick kommer ut från restaurangen där de suttit och ätit och samtalat. De verkar ha haft det riktigt trevligt tillsammans.

”Oh Nick…” säger Ulrika för sig själv precis som Maria kommer in. "Nick?" säger Maria lite konfunderat. ”Nej alltså...glöm det.” säger Ulrika nästan lite generad. ”Nej, men kom igen nu…det är en kille va?” frågar Maria och skrattar lite. Plötsligt ringer telefonen och Maria svarar, hon börjar prata engelska. Efter samtalet ser Ulrika på Maria att det var glada nyheter och frågar: ”Utländska affär som gått bra eller?. ”Nej, faktiskt inte, men det var glada nyheter i alla fall. Det var Kates läkare som ringde…Kate kommer snart att kunna åka hem igen.” säger Maria glatt med ett leende. Ulrika vet inte vad hon ska säga utan bara tittar alldeles förvånad på Maria…