Del 194

I den gamla stugan, dit de två männen fört Elisabeth, sover Elisabeth än. De båda männen sitter vid hennes sida och är fortfarande oroliga. "Jag hoppas att hon vaknar till snart." säger den äldre mannen. Sedan lämnar de hennes rum, men stänger inte dörren helt in till rummet.

Nej vad…vad hemskt!” säger Ulrika uppe på [Sprit] efter att hon sett bilderna på Kates dotter Nicole som hon skickat till Maria. Ulrika reser upp och plötsligt öppnas dörren in till Marias rum och Mona kommer in, hon ser att Ulrika håller något i handen. ”Vad har du där Ulrika?” frågar Mona lite nyfiket, Ulrika vet inte vad hon ska svara…

På mentalsjukhuset kommer en från personalen för att samla in matbrickorna efter lunchen som varit. ”Nej, ta inte in hennes bricka!” säger Mimmi då man vill ta Monicas bricka. ”Hon har knappt ätit någonting sedan hon kom hit.” säger kvinnan som försökt  ta brickan. ”Desto större chans att hon äter något nu…inte sant?” säger Mimmi lite irriterad och säger att kvinnan kan ta hennes bricka istället. Kvinnan muttrar någonting innan hon lämnar rummet, Mimmi säger: ”Du äter när du vill…inte när någon säger åt dig att göra det.”, sedan ler hon snällt…

Oh, Lasse…det var underbart…eller hur?” säger Carmen till Lasse på [La Familla]. Lasse vet inte vad han ska svara till en början, men säger sedan: ”Jo det var det…jag avskyr att behöva erkänna det, men det var det.”. ”Du vet att din hemlighet är trygg hos mig Lasse…” säger Carmen lugnade och klappar Lasse längs hans kind. ”Ja, jag vet…” säger Lasse och ser till en början glad ut, men tänker sedan för sig själv: ”Men jag vet inte själv hur länge jag kan hålla tyst om det här…det här känns så rätt…men ändå så fel”…

Det är så svårt att se Henrik lida efter allt som hänt honom och inte kunna göra något.” säger Hanna medan hon ställer fram lite fika åt John på bordet i vardagsrummet hemma hos henne. ”Ja, visst är det det…det enda vi kan göra är att finnas där för honom.” säger John nedstämt. ”Ja, och det ska vi se till att göra.” säger Hanna och försöker se lite glad ut.

Elisabeth börjar vakna till där hon ligger i sitt rum i den gamla stugan, hon sätter sig försiktigt upp ur sängen och ser sig omkring för att sedan säga lite halvt
borta till sig själv: ”Var är jag?”. Hon reser sig försiktigt upp och går mot dörren som leder ut efter att hon hört ljud komma därifrån. När hon öppnat dörren får hon se de två männen sittandes alldeles utanför. De två männen tittar på henne alldeles förvånade och Elisabeth frågar: ”Vilka är ni?” och tittar lite underligt på de båda männen…

Vad jag håller på med?!” frågar Ulrika förvånat och gömmer Nicoles brev med fotografierna bakom ryggen. ”Ja…vad är det du gömmer bakom ryggen?” frågar Mona, ”Va…jasså…ehm” säger Ulrika och vet inte vad hon ska säga först, men kommer till sist på en idé. ”Jo alltså…det här är lite genant…jag fick ett brev igår av en kille jag träffar…jag öppnade det först nu.” säger Ulrika och spelar generad. ”Jasså…där ser man.” säger Mona och ler för att sedan säga vidare: ”Ja, du ska få läsa brevet i fred…jag ska bara lämna några papper till Maria.”. Efter att Mona lagt Marias papper på Marias skrivbord lämnar Mona Marias rum. Ulrika pustar ut och tar fram Nicoles brev och tittar på det igen. ”Hmm…jag vet att det är elakt att ens tänka tanken, men…kan jag använda mig av det här på något sätt för att se till att Kate inte förstör mina framtidsplaner med Nick och min framtid här på [Spirit]?” tänker Ulrika och ser lömsk ut…

Sandra sitter i sin lägenhet och tänker tillbaka på gårdagen…

I den i ordning gjorda militärbunkern:

Elin och Jenny grälar, Sandra står alldeles utanför den första dörr öppningen och hör att båda namnen Jenny och Elin nämns om vart annat.

Sandra: Va? Jenny…och Elin?! Det är ju inte möjligt…Elin är ju…död.

Sandra går försiktigt in genom den första dörren och smyger sig fram för att se in i den i ordning gjorda bunkern, och blir alldeles chockerad när hon ser Jenny och Elin stå och gräla med varandra!

Sandra: Nej det är inte möjligt…

Det måste finnas något jag kan göra för att utnyttja situationen till max!…Så jag kan få Marcus tillbaka igen…” tänker Sandra. Hon reser sig upp från där hon suttit och går in till sovrummet där hon tar fram bilden hon har på Marcus och säger: ”Mina känslor för dig är starkare än jag trodde...Jag kan göra vad som helst för dig…vad som helst.” sedan får hon en vision:

I den i ordning gjorda militärbunkern:

Elin besöker Jenny i den i ordning gjorda militärbunkern och Sandra smyger efter henne för att sedan konfrontera henne väl inne.

Sandra: Spelet är slut Elin!

Elin: Skulle inte tro det!

Elin riktar sin pistol mot Sandra…

Nej det skulle aldrig fungera…på något sätt måste jag se till att Elin inte kan använda sin pistol…men om jag…” säger Sandra och får en ny vision:

I den i ordning gjorda militärbunkern:

Elin besöker Jenny i den i ordning gjorda militärbunkern och Sandra smyger efter och drämmer till Elin i bakhuvudet med ett bacebollträ. Sedan tar Sandra upp Elins pistol…

Kan jag verkligen gör det?” frågar Sandra sig själv. ”Om jag sedan låser in dem båda två kan jag få Marcus för mig själv…och allt är väl tillåtet i krig och kärlek?” säger Sandra vidare och ser tankspridd ut…

Jag undrar vad som hänt dig min vän…” säger Mimmi till Monica, men får inget svar. ”Vad säger du…ska du inte ha lite mat ändå?” säger Mimmi vidare och tar en sked ur soppan som serverats. ”Jag vet att den inte är speciellt varm nu, men…det är bättre än ingenting…vad säger du?” frågar Mimmi och för skeden mot Monicas mun. Monica öppnar munnen sakta och sväljer soppan. ”Vad duktig du är Monica…” säger Mimmi till Monica och klappar henne, sedan fortsätter hon att mata henne…

Henrik säger att han ska gå ut och ta en promenad. När han lämnat Gerdélius villa ringer Alice upp en gammal nära vän till Elisabeth som hon fått tag på och säger: ”Jag önskar det fanns något jag kunde göra för Henrik...det känns så…så konstigt att inte kunna göra något för att hjälpa honom ur hans sorg...". Elisabeths vän säger att det bästa Alice kan göra är att visa att hon finns där. "Begravningen av Elisabeth och Christer kommer troligtvis att hållas på samma gång och ganska snart så i morgon tänkte jag göra två saker…den ena är att besöka den närliggande kyrkan och sedan även berätta för Elisabeths arbetskamrater vad som hänt…har du någon möjlighet att följa med mig på dessa två saker?” undrar Alice och Elisabeths vän säger givetvis ja. Alice tackar och sedan bestämmer man att man ska höras i morgon.

”Men svara då! Vilka är ni? Och var är jag någonstans?” frågar Elisabeth och låter lite upprörd. ”Du är på en öde ö som jag äger tillsammans med min pappa här…(den yngre mannen tittar på sin pappa)…Vem är du?” frågar den yngre mannen, men Elisabeth hinner inte besvara frågan utan blir alldeles förtvivlad och säger vidare: ”Nej det här är inte möjligt…hur kommer jag här ifrån?!". ”Det gör du nog dessvärre inte…jag och min far har valt att dra oss undan från civilisationen…den enda vägen till fastlandet är via båti…men det åker inte förbi så speciellt många båtar här…ibland kan det till och med gå år innan vi ens ser en båt komma förbi.” säger den yngre mannen. ”Nej, det här händer inte!” säger Elisabeth desperat…

Lasse kommer till Sedins hus, han säger hej till Mia som sitter i köket och säger därefter på en gång att han ska gå och lägga sig. Efter att Lasse försvunnit in i sovrummet och stängt dörren efter sig kommer Lisa in i köket och frågar vart pappan tog vägen. ”Nej, jag vet inte…han gick in och la sig i sovrummet…jag vet inte men…det känns som om det är något som är fel.” säger Mia och tittar oroligt på Lisa…

Ulrika är klar med sorteringen av Marias brev efter in- och utrikesbrev då hon fortsätter att grubbla på om hon kan använda Nicoles brev för att hindra Kate från att berätta för Hanna vad hon gjort mot henne och få henne utslängd från [Spirit]. Plötsligt kommer hon ihåg ett samtal som hon haft med Kate innan Kate åkt till Grekland…

Kates röst: …ett av kraven den italienske modedesignern hade för att vi skulle samarbeta var att ingen på vårt företag hade några större familjeproblem för det skulle i sånt fall anses som näst in till omöjligt att samarbeta då…

Nej…är det möjligt?! Åh, herre Gud…det är det! Nicoles brev är svaret på alla mina problem! Jag har äntligen hittat det som krävs för att sätta stopp för Kate från att avslöja mig!” säger Ulrika och ler som hon aldrig gjort tidigare…

© Mikael Engström R. 1998-2012


Vart vill du gå?:

Till: Arkivet

Till: Startsidan