I Sedins hus råder stor sorg efter Johns död. Lasse, Mia, Lisa och även Hanna, Henrik och Sebastian är på plats. ”Hur kunde det här hända vår son? En sån underbar människa som han var!” säger Mia alldeles förtvivlad. "John var en unik person, en av de alldra finaste." säger Hanna och de andra instämmer. Att de alla har samlats på plats gör dem gott efter denna hemska tragedi, att sörja tillsammans är viktigt och må John vila i frid…

”Jag svär på att jag skickade ett brev till dig Maria!” säger Nicole då de kommer in på Marias rum på [Spirit]. ”Ja, jag har säkert bara inte hunnit öppna det…” säger Maria och går fram till brevhögen för att se efter. ”Jo här är det...det var tydligen det brevet som Ulrika sa var trasigt...” säger Maria och tittar lite förundrat på kuvertet där Ulrika skrivit: "OBS! Nytt kuvert då det tidigare var trasigt.". ”Ja…jag behöver ju egentligen inte läsa det eller se vad som finns innuti…du har ju redan både berättat och visat mig det.” säger Maria. Nicole säger att Maria får göra som hon vill, men brevet måste sparas, om inte annat som bevis för vad hennes pappa, Bob Williams, vållat henne för kroppsskador. Plötsligt kommer Ulrika in på Marias kontor, hon ser att något har hänt och frågar vad. ”Nej…det är inget…jag är fortfarande så chockerad av allt som hände igår…och sedan fann jag Nicole (Maria tittar på Nicole), Kates dotter, utanför min dörr när jag kom hem…gud vilken kväll!” säger Maria. ”Ja…de där morden…” säger Ulrika och ser orolig ut. ”Du kände väl en av dem som…ja…John eller vad han hette?” frågar Maria och Ulrika säger att hon visste vem det var. Plötsligt ringer Marias telefon och strax därefter blir hon tvungen att lämna sitt kontor. ”Du kan väl ta hand om Nicole ett tag medan jag är borta Ulrika?” säger Maria innan hon sedan snabbt försvinner iväg. När Ulrika och Nicole blivit ensamma på Marias kontor säger Ulrika: ”Vi har inte hunnit hälsa på varandra…Ulrika Hanson.”. ”Nicole Williams Parker…trevlig att träffas…tror vi pratade per telefon för ett tag sedan?” säger Nicole och Ulrika instämmer efter att ha funderart kort…

”Det här kan bara inte hända igen…” säger Anita oroligt och gråter. ”Lugn nu Anita! Vi ska inte dra några som helst förhastade slutsatser ännu…vi kommer att hitta Jenny snart ska du se…hon är säkert hos någon kompis eller nått.” säger Vincent där de befinner sig i Dahlgbergs lägenhet, men han måste erkänna för sig själv att det hela verkar väldigt konstigt att Jenny/"Elin" inte hört av sig eller går att få tag på.

”Nej…det är inte möjligt! Elisabeth kan inte ha…” säger Richard upprörd till sin medhjälpare, Kristin och Sabina inne på sitt rum på den nya platsen för Ljusets Väg. ”Jag vet inte vad jag ska säga…” säger Kristin. ”Säg inget…ni får ursäkta mig…men jag tror att jag behöver få vara ifred ett tag…” säger Richard och de andra i rummet lämnar honom ensam. Richard tar fram ett fotografi av Elisabeth och bara tittar på det…

Marcus sitter ensam och tittar på TV, han är orolig för var Jenny kan ha tagit vägen efter att ha fått samtal från hennes föräldrar. Plötsligt hör han något viktigt på TV:

TV-halåa: Igår fann man hela tre döda människor i staden, två av dem föll offer för mördaren på Maskerad Galan för tredje världens barn och den andra hittade man i en park i ett närliggande område. Enligt polisen rör det sig troligtvis om samma person, men man vet inte helt säkert i nuläget. Vem som begått dessa brutala mord är dock helt oklart än så länge tyvärr, vi kan bara hoppas att inte fler människor fallit eller faller offer för mördaren…

Marcus tankar går direkt på vad som kan ha hänt både Elin och Jenny i och med att de båda är förvsunna, ”Nej…det kan inte vara möjligt!” säger han oroligt för sig själv…

Sandra är på väg med mat till Jenny och Elin i den i ordning gjorda militärbunkern då hon ser vad som hänt. Området är avspärrat och det finns några poliser och några militärer på plats som undersöker militärbunkern som, mer eller mindre helt och hållet, rasat samman efter stenraset. ”Gud vad är det som har hänt?!” säger Sandra förskräckt!…

Alldeles innanför dörrarna i den i ordning gjorda militärbunkern säger en man: ”Den här gamla militärbunkern har inte används på flera år, det är inget att ödsla tid på…vi kommer knappt en halv meter in i den p.g.a. stenraset. Låt oss bara spärra av området tillsvidare så får vi se vad vi kan göra åt saken senare…vi har viktigare saker att ta hand om just nu.”. Sedan går man ut från bunkern, men där inne ligger fortfarande de båda tvillingarna, Jenny och Elin, medvetslösa efter stenraset som fick taket att rasa in…

På ett plan på väg från Italien till Sverige sitter Kate, ”We on the cabine crew would like to thank you for flying with us, within a couple of minutes we will begin to land at Arlanda Stockholm-Air Port! We hope that you have had a pleacent trip with us to Sweden!” säger kaptenen. Kate tittar ut genom fönstret hon sitter vid och börjar tänka på vad som hände alldeles innan hon lämnade Sverige:

Marias kontor:

Ulrika: Kate det är inte som du tror!

Kate: Hur dum tror du att jag är egentligen?! Du är den mest avskyvärda människa jag någonsin träffat! Hur kan du utsätta en annan människa för de saker du gjort?!

Ulrika: Kate jag kan förklarar!

Kate: Nej du vet du vad!…Jag skulle gladligen ta hand om dig nu med en gång, men jag har ett plan att passa som avgår från flygplatsen om bara någon timma…men när jag kommer tillbaka från Italien ska jag se till att du får stå tillsvars för vad du gjort och sedan lämnar vårt företag för alltid!

”Ah, Ulrika…när jag kommer tillbaka Sverige är ditt sjuka lilla spel över…en gång för alla…det ska jag se till!” säger Kate och ler för sig själv…