Hanna kommer till Sedins hus med kassar med mat, ”Här kommer jag med maten!” säger Hanna med en försiktig positiv stämma. Henrik och Lisa tar in maten till köket medan Hanna tar av sig ytterkläderna. ”Ska vi säga till Lasse och Mia att maten är klart?” frågar Sebastian Lisa, men hon säger att de nog bör få vara ifred. Inne i sovrummet sitter Lasse med Mia, ”Oh…jag förstår inte hur det här kunde hända…först kommer du hem och säger att du varit otrogen och sedan får vi reda på att John blivit mördad!” säger Mia och är fortfarande helt förtvivlad. ”Så ja Mia…på något sätt kommer det att ordna sig ska du se…” säger Lasse och försöker krama om Mia, men hon tar bort hans armar. ”Nej…jag vill inte att du ska ta i mig Lasse…jag spelade bara med tidigare så att de andra inte skulle misstänka något…men jag vill inte ha någonting mer med dig att göra…så snart det här med Johns död lagt sig så kommer jag att berätta för Lisa vad som hänt och sedan kommer du och jag aldrig mer att ses igen!” säger Mia för att sedan lämnar sovrummet. Lasse sitter kvar och frågar sig själv vad han gjort…

”Ah…Ulrika du är listigare och mer genom rutten än jag trott…” säger Kate på [Spirit] medan hon reser sig från sin plats där hon suttit innan inne på sitt kontor. Kate tar upp brevet och fotografierna som Ulrika visat henne och river dem i små bitar framför Ulrika för att sedan upprört ge dem tillbaka till henne. ”Ta det lugnt Kate…det finns fler kopior.” säger Ulrika och hånler samtidigt som hon lägger ner de sönderrivna brevet och fotografierna i kuvertet som hon sedan lägger i fickan. Ulrika ska till och lämna Kates kontor då Kate tar ett fast grepp om hennes arm och sliter tillbaka henne. ”Kate!” skriker Ulrika, sedan ger Kate Ulrika en rejäl örfil och skakar om henne ordentligt samtidigt som hon säger: ”Jag fruktar inte dig!!”. Ulrika bara tittar alldeles förvånad Kate…

Marcus står vid ett fönster i sin lägenhet och funderar, han kommer att tänka på gårdagen…

Sandra: Jag vet att det låter jättekonstigt Marcus…men det var vad Jenny sa till mig igår när hon kom förbi mig!

Marcus: Sa hon det...att jag skulle utforska mina känslor för dig...bara så där...(Marcus tänker en stund)...det kanske var därför som hon aldrig kom förbi igår??

Sandra: Ja, inte vet jag…men hur som helst så…jag tänkte att vi kunde gå tillsammans på den här Maskerad Galan för tredje världens barn i kväll…det borde väl räcka för att övertyga Jenny om att du inte har några känslor kvar för mig…eller hur?

Marcus: Ja, kanske det?…Men jag förstår ändå inte…Allting verkade ju så bra även när du kom tillbaka…och sedan ber hon dig att säga något sånt här till mig…istället för att säga det själv till mig direkt...det är något som inte riktigt går ihop här.

Sandra: Nej…jag kan förstå om du tycker det…jag hade nog reagerat på samma sätt, men jag tror att hon kände att det var svårt att prata om...speciellt med dig direkt och då var det enklare att kontakta mig istället…hur som helst, nu är det som det är, det är inget jag kan göra åt…Du kan ju ringa Jenny så fort Maskerad Gala är över och säga att du verkligen älskar henne och ingen annan, men tillsdess ville hon inte att du hörde av dig...jag hoppas att du kan respektera det.

Marcus: Ok, säger du det så…om du tror att det kan bevisa att för Jenny att det är henne jag älskar och ingen annan så får det bli så!

"Hmm…det är någonting som inte stämmer här…det är något jag missar." säger Marcus, plötsligt ringer det på dörren och Marcus öppnar, utanför står Sandra och ber att få komma in…

”Du kommer inte att komma undan med det här Ulrika! Hör du det!” säger Kate mycket upprörd! ”Jo, det kommer jag och du kan inte göra någonting åt det!” säger Ulrika bestämt. ”Vem tror du att du är egentligen?!” frågar Kate spydigt. ”Släpp mig Kate!” säger Ulrika och drar sig ur Kates grepp. Plötsligt kommer Maria in på Kates kontor. ”Ehm…vad har ni för er tjejer?” frågar Maria lite förundrad. Kate och Ulrika bara tittar på varandra utan att säga ett ord…

”Det var verkligen jättesnällt av dig Hanna att köpa med dig mat…jag är verkligen tacksam.” säger Mia och ler. ”Var är pappa någonstans? Ska inte han äta?” undrar Lisa lite oroligt, ”Han kommer nog snart ska du se Lisa…” säger Mia och försöker att le lite igen. Inne i sovrummet sitter Lasse och ångrar att han varit otrogen mot Mia…

”Visst kom in Sandra…jag stod precis och tänkte på dig faktiskt.” säger Marcus och Sandra kliver på in. ”Jasså?” säger Sandra frågande. ”Jo, jag tänkte på det där du sa igår att Jenny sagt till dig…att hon ville att du och jag skulle utforska våra känslor för varandra…” säger Marcus. ”Ja…och…?” säger Sandra lite oroligt. ”Är du säker på att hon inte verkade orolig eller betedde sig konstigt på något sätt?” undrar Marcus och Sandra minns kvällen då hon låste in Jenny tillsammans med Elin i den i ordning gjorda militärbunkern…

I den i ordning gjorda militärbunkern:

När Elin kommit in i bunkern och ropat efter Jenny slår Sandra till och springer in efter Elin och drämmer till henne med baceboll i huvudet lagom för att Jenny ska se vad som händer. Elin faller medvetslös till marken…

Jenny: Sandra?!

Jenny tittar sedan lite oroligt på Elin.

Jenny: Gud vad glad jag är att du kom…jag trodde aldrig att jag skulle få komma ut här ifrån!

Jenny och börjar gå mot Sandra, men Sandra letar snabbt upp Elins pistol och riktar den mot Jenny!

Sandra: Du ska inte gå någonstans!

Jenny tittar alldeles förvånad på Sandra…

”Sandra?!” säger Marcus och tittar på Sandra som verkar alldeles borta. ”Va?” säger Sandra lite konfunderat. ”Vart var du någonstans? Det verkade som om du var i en helt annan värld.” säger Marcus. ”Va, nej jag kom bara att tänka på en sak…” säger Sandra. ”Ja ha…men du…är du säker på att du inte märkte något speciellt med Jenny då ni träffades sist?” undrar Marcus, men Sandra ljuger och säger att hon inte märkt någonting konstigt alls då de sågs senast. ”Oh ok…jag undrar vart Jenny tagit vägen någonstans.” säger Marcus och ser ledsen ut. Sandra säger inget…

”Eh…Ulrika var precis på väg att gå…eller hur Ulrika?” säger Kate lite smått otrevligt till Ulrika. ”Ja, Kate har rätt…jag skulle precis till att gå.” säger Ulrika och lämnar sedan Kates kontor. ”Ehm…jag tror inte att jag hänger med riktigt här Kate…vad är det som försegår mellan dig och Ulrika egentligen?…När jag kom in här kunde jag nästan känna spänningen i luften…” säger Maria. ”Nej då, det är inget…vi kom ihop oss om en små sak precis innan jag åkte bara…men det är utrett nu så…” säger Kate och försöker att le. ”Ok? Så bra då?…Jo, du Kate! Jag höll nästan på att glömma…” börjar Maria, men blir avbruten då Nicole kommer in på Kates kontor. ”Mamma!” säger Nicole och springer fram och ger Kate en stor kram. ”Hej gumman!” säger Kate. ”Ja det var precis det här jag tänkte säga…att Nicole var i stan…jag ska ta och lämna er två ifred…ni har säkert en hel del att prata om.” säger Maria och ler för att sedan lämna Kates kontor. När Maria lämnat Kates kontor får Nicole en dyster min och säger: ”Mamma…det har hänt en del tråkigheter.”. ”Jag vet älskling…jag vet…” säger Kate och kramar om sin dotter med en sorgsen blick.

Ulrika står i kopiatorrummet då hon säger till sig själv: ”Ah, Kate…du trodde verkligen att du skulle kunna avslöja mig och få bort mig från [Spirit] nu när du kommit tillbaka…men ack så fel du hade…nej du…i framtiden är det jag som bestämmer…inte du!”. Sedan ler Ulrika elakt…