Del 205


Kvällen har intagit sin plats, i Gerdélius villa sitter Alice ensam vid köksbordet. Då hon ätit upp det sista av sin middag går hon och tar fram en bok som hon köpt som heter "Sorg". Hon bläddlar lite i boken och suckar, till slut stänger hon igen boken och säger till sig själv: "Jag hoppas att jag kan vara ett stöd nog för dig Henrik"...

Vilken underbart god lunch!” säger Monica till Mimmi då de kommer in på Monicas rum. ”Ja verkligen…den där kocken kan sina grejer.” säger Mimmi och håller med. De sätter sig ner lite för att vila efter middagen då Monica kommer att tänka på att båda deras behandlingsprogram påbörjas i morgon. ”Jag är lite nervös inför i morgon…” säger Monica. ”Ja, du tänker på behandlingsprogrammet som börjar i morgon…men var inte det…tänk istället på den dagen då du kommer att lämna det här stället!” säger Mimmi uppmuntrande. ”Det har du rätt i Mimmi…Jo det var en sak till…” säger Monica för att sedan bli tyst. Mimmi undrar vad. ”Jag har inte tackat dig riktigt för ditt stöd de första dagarna då jag kom hit…” säger Monica. ”Men lilla vännen, det behöver du inte göra. Du och jag kommer att tillbringa en hel del tid tillsammans här, jag är säker på att om jag någon gång kommer att behöva dit stöd så kommer du att finnas där för mig…eller hur?” säger Mimmi. ”Absolut Mimmi…om du någonsin behöver mig på något sätt så tveka inte att säga till!” säger Monica. ”Tack ska du ha.” säger Mimmi och ler. Monica ser nöjd ut.

I den i ordning gjorda militärbunkern ser Jenny att Elin börjar vakna till. ”Elin?!” säger Jenny lite försiktigt. ”Va…?…” säger Elin helt borta och rör på sig lite där hon ligger. Jenny ser att små stenar börjar ramla på sina håll och säger åt Elin att inte röra sig. ”Va…vad snackar du om…?” säger Elin för borta för att förstå vad som hänt. ”Ligg stilla!!” säger Jenny med lite mer bestämd röst än tidigare, men trots det försöker Elin att resa sig upp och då ramlar ytterligare lite av taket in och Jenny skriker till. Precis utanför den i ordning gjorda militärbunkern befinner sig mördaren och hör att det är aktivitet i den i ordning gjorda militärbunker. Han ser sig omkring och bestämmer sig för att ta en närmare titt. När raset slutat säger Jenny upprört: ”Elin!! Jag sa ju till dig att ligga stilla!”. ”Jag…vet inte…vad du pratar…om…” säger Elin och verkar sedan förbli borta igen. Plötsligt hör Jenny att någon är i närheten och frågar lite försiktigt: ”Är det någon där?”. Mördaren säger inte ett ord…

Jonathan kommer hem till Petterssons från att ha varit med sin pojkvän, Oskar. Han tittar in i vardagsrummet där Sven sitter och tittar på TV. ”Hej Jonathan…” säger Sven, men Jonathan bara suckar och hejar knappt tillbaka utan säger bara att han går och lägger sig på en gång. ”Ja gör så…” säger Sven och suckar lite besviket…

Jag kan inte förstå att det här händer oss igen…” säger Anita till Vincent i vardagsrummet i deras lägenhet. ”Anita…jag sa ju till dig att du inte skulle ta ut något i förskott…vi hittar Jenny ska du se!” säger Vincent och försöker att vara positiv. ”Visst…precis som vi hittade Elin menar du?!…Nej du Vincent…hur mycket jag än vill tro på det så börjar jag bli trött på att hålla mina förhoppningar vid liv…” säger Anita nedstämt för att sedan gå och lägga sig. Vincent minns sitt samtal med Marcus:

Marcus: Jag vill inte oroa er i onödan…men den här galningen, som redan dödat tre människor, kan faktiskt vara samma person som ligger bakom Elin och Jennys försvinnande…eller hur?

Jag hoppas att Marcus har fel…varken jag eller Anita klarar av att förlora ännu en dotter….speciellt inte på så kort tid…” säger Vincent för sig själv oroligt…

Är det någon där!? Svara!” säger Jenny lite oroligt. Mördaren försöker ta sig fram så gott det går och säger: ”Ja…jag vet inte om jag kan ta mig in…vem är där?”. ”Åh herre Gud! Hjälp! Äntligen!” säger Jenny glatt till sig själv. ”Jag och min tvillingsyster är här inne, vi är instängda! Kan du hjälpa oss?…” frågar Jenny. Mördaren bara ler och säger: ”Det kan jag säkert…”. Jenny ser förväntasfull ut, men frågan är vad hon egentligen kan förvänta sig?…

© Mikael Engström R. 1998-2013


Vart vill du gå?:

Till: Arkivet

Till: Startsidan