”A Monica, du kan vara lugn...det kanske låter värre än vad det är. Det jag menar är bara att vi vill försöka gå direkt mot det som vi tror är problemet.” säger läkaren till Monica på mentalsjukhuset. ”Ok.” säger Monica än en gång, fortfarande orolig och nervös. ”Metoden innebär, förutom en hel del terapeutiska samtal, en del ganska tung medicinering...detta för att du tycks ha oerhört mycket att bearbeta...det finns många studier som visar på att detta är en mycket tillförlitlig metod som är snabbare än många andra...annars kan det ta väldigt lång tid att få dig att återhämta dig och tillbaka till vardagslivet igen.” säger läkaren. ”Ok.” säger Monica än en gång. ”Bra, då ser vi till att komma igång så snart som möjligt.” säger läkaren och ler lite. Monica ser allt annat än glad ut... Nicole har nu börjat springa då hon känt sig förföljd. Plötsligt känner hon en hand på sin axel och hon försöker vända sig, men snubblar och faller till marken. ”Förlåt!” säger en man i 25 års åldern och räcker Nicole sin hand. Nicole tittar förvånat på mannen, men tar hans hand och reser sig upp. ”Jag menade inte att skrämma dig, men du tappade det här på vägen.” säger mannen och räcker fram ett kontokort. ”Oj, tack...tack ska du ha.” säger Nicole förvånat. ”Jag tänkte försökte ropa efter dig, men jag kastade precis i mig något att äta i all stress så jag han knappt få ner maten innan du skyndade iväg.” säger mannen. ”Ok, det är lugnt, tack ska du ha.” säger Nicole artigt med ett leende och en stor lättnad. Sedan skiljs de, men Nicole är fortfarande lyckligt ovetande om att hennes far fortfarande förföljer henne på avstånd... ”En minnesstund för Jenny?” upprepar Vincent där han sitter i Dahlbergs vardagsrum med Anita. ”Ja, missförstå mig inte, men...om nu Jenny inte är i livet så...så skulle det hjälpa sorgarbetet...håller du inte med?” säger Anita med en ledsen blick. ”Jo...kanske det...” säger Vincent, dock väldigt osäker på om han håller med Anitas idé. ”Om något hänt våra barn så hoppas jag att de finner frid, var än de är...och det vill jag också göra så gott det går...vi kan alltid hoppas på att de återvänder till oss oskadda, men om de nu inte gör det så...så vill jag att vi, och våra nära och kära, ska ge dem båda ett fint avslut.” säger Anita. Vincent säger att han inte kan ge något direkt svar, men säger att han ska fundera på Anitas förslag... ”Du, pappa...jag är ledsen om jag lät hård tidigare.” säger Jonathan till Sven i Petterssons hus då han kommit in till vardagsrummet. ”Det är ingen fara min son, jag förtjänar det.” säger Sven där han sitter i en av sofforna. ”Kanske det...men ändå...du är och du kommer alltid att vara min pappa, oavsett om jag vill det eller ej och jag...jag förstår om du har det svårt nu trots det du gjort mot vår familj.” säger Jonathan. ”Tack. Jag hoppas att ni alla någon gång kan förlåta mig för vad jag gjort...” säger Sven. ”M...” säger Jonathan, sedan måste Sven ge sig av till ett möte i tjänsten. ”Ok Monica, om du bara lägger dig här på britsen så ska vi sätta igång med behandlingen på en gång.” säger läkaren som Monica samtalat med tidigare. Hon gör som läkaren sagt och tittar oroligt på när han i sin tur tar fram olika preparat och en spruta. ”Det jag gör nu är alltså förebyggande för det samtal du kommer att ha lite senare idag.” säger läkaren och kontrollerar så att sprutan han har i handen inte har några luftbubblor. ”Så där, om du ger mig din arm så ska jag bara...” börjar läkaren, men Monica blir rädd och drar undan armen och sätter sig upp och säger: ”Jag kan inte, jag är ledsen...”... Nicole går in i en okänd byggmad som ligger på en hörn. Utanför står Bob, han trär på sig några gummihandskar och säger: ”Soon Nicole, soon you will pay for running away like that from me!”... © Mikael Engström R.
1998-2013
|