Del 219


”Lugna ner dig Lisa!” säger Mia inne på Sebastians rum och går fram och tar tag i Lisa som nästan ser ut att vara redo att hoppa på Eddie. ”Det är lungt Mia...jag förtjänade det...” säger Eddie. ”Har du drogat mig?” undrar Sebastian. ”Nej...nej verkligen inte, det får du inte tro min vän...minns du tidigare när du tackade ja till något att dricka och jag hällde upp två energidrycker åt oss?” frågar Eddie och Sebastian tänker efter och säger sedan att han har ett luddigt minne av det. ”Jag spetsade min drink med en drog, men blev avbruten av en potentiell kund innan jag han ge dig ditt glas och upptäckte sedan att du tagit mitt glas...när jag väl fick tag på dig i träningslokalen var skadan redan skedd...jag är ledsen Sebastian, jag ville aldrig skada dig...du är en jättefin kille.” säger Eddie och tittar på Sebastian. ”Oh, herre Gud...” säger Lasse förvånad över vad Eddie just sagt. Det blir tyst en stund, men sedan säger Eddie att han nog ska ge sig av. ”Ja...det kanske är lika bra...vi behöver tid att smälta det här...” säger Mia och Eddie ger sig av. De övriga samlas runt Sebastian och de är alla mycket förvånade över vad Eddie just berättat...

Det är morgon, i Kates lägenhet sitter hon och äter frukost då dottern Nicole kommer ut från sitt rum hyfsat nyvaken. ”God morgon gumman.” säger Kate och ler. ”God morgon.” säger Nicole och gäspar. ”Sovit gott?” undrar Kate och Nicole nickar. Det är tyst en stund medan Nicole plockar fram det hon vill äta till frukost. När hon satt sig ner säger hon: ”Har du tänkt något mer på det här med Mats?”. ”Va?...Jo jag tänker...jag tänker hela tiden.” säger Kate och skrattar lite. ”Ok, har du kommit fram till något?” undrar Nicole. ”Du...nej, det har jag faktiskt inte...” säger Kate. ”Mats passar perfekt som min beskyddare mamma...vad är det du behöver fundera över egentligen?” underar Nicole. ”Jag vet inte om jag håller med dig helt och hållet Nicole med tanke på er historia.” säger Kate lite bestämt och tittar på Nicole. ”Jag har ju sagt att jag har gått vidare och att det som hänt mellan oss hör till det förflutna!” säger Nicole lite irriterat. ”Ja, du säger det ja...” säger Kate och himlar lite med ögonen. ”Ja...varför kan du inte tro på vad jag säger?” undrar Nicole, men Kate hinner inte svara då hennes mobiltelefon ringer och hon svarar. Efter samtalet måste Kate ge sig iväg, hon pussar sin dotter på kinden och säger att de får prata mer om det hela vid ett senare tillfälle. Nicole är inte alls nöjd med sin mammas beslut.

Monica och Mimmi är ute i den underbara trädgården som omger mentalsjukhuset. ”Hur tycker du att det gått så här långt för dig?” undrar Mimmi. Monica ser fundersam innan hon säger: ”Jo...det har väl gått bra tror jag...det känns fortfarande nytt allting.”. ”Ja, givetvis...men du tycker att du får en bra behandling av de som jobbar här?” frågar Mimmi. ”Jo...jo det måste jag väl ändå säga att jag får...” säger Monica. ”Vad tycker du själv om din vistelse här så här långt?” undrar Monica vidare. ”Jo, jag tycker att jag har gjort framsteg...i början var det jobbigt...allt kändes helt hopplöst, men nu så...jag känner mig väldigt hoppfull.” säger Mimmi och Monica säger att hon känner precis likadant. Mimmi stanna upp och tar Monicas händer samtidigt som hon säger: ”Du...när vi kommer ut härifrån så ska vi fira...du och jag...jag är så glad att jag funnit dig här.”. Monica ler och säger att det låter underbart, sedan går de vidare ner mot en sjö alldeles i närheten.

I Petterssons hus kontrollerar Sven att han fått med sig allting inför sin resa en sista gång inne i sovrummet. Då allt verkar vara med går han ut från sovrummet och knackar på Jonathans dörr, han ber honom komma in. ”Ja...då var det klart...jag är redo att åka.” säger Sven och ler lite osäkert. ”Jaså, ok...jag trodde du skulle åka ikväll först?” säger Jonathan lite förvånat. ”Jo, det stämmer, men jag har en hel del saker att göra under dagen innan jag reser så...lika bra att vara i tid.” säger Sven. ”Ok...” säger Jonathan, Sven berättar att han bl.a. ska träffa Nina och se vad hon har för planer för Andreas begravning. ”Om du vill kan jag höra av mig då jag vet när begravningen ska hållas?” säger Sven. Jonathan ser lite fundersam ut, å ena sidan var de halvbröder, men å andra sidan så känner han att han fått nog av hela den där historien. ”Visst, hör av dig, jag kan dock inte lova att jag har möjlighet att besöka begravningen.” säger Jonathan. ”Jag förstår...jag hör av mig.” säger Sven och sedan lämnar han Jonathans rum efter att han sagt hejdå till Jonathan. Jonathan suckar bara efter att pappan lämnat hans rum...

Det är full rulle i träningslokalen, Eddie har ständigt folk att prata med. Plötsligt ser han att Lisa kommer in genom dörren och gå och möter upp henne. ”Lisa?” säger Eddie förvånat. ”Det stämmer bra.” säger Lisa bestämt. ”Vad gör du här?” undrar Eddie. ”Vi har ett och annat att snacka om...” säger Lisa. Eddie bara tittar oroligt på Lisa utan att säga ett ljud...

I Annies lägenhet är hon på väg att gå till arbetet då hon ser Ulrika sitta i soffan och slötitta på morgon TV utan att hon gjort sig i ordning. ”Ska inte du också gå till jobbet snart?” undrar Annie. Ulrika tycks vara i en annan värd först och säger lite förvånat: ”Va?”. ”Jag sa, sak inte du också till jobbet snart?” upprepar Annie. ”Jo visst ska jag det...” säger Ulrika som att det vore hur självklart som helst trots att hon inte börjat göra sig i ordning för dagen. ”Ok, vad sägs om att börja göra sig i ordning då?” säger Annie. ”Ja, ja, jag ska...det är inte som att jag kommer att bli avskedad av den anledningen direkt.” säger Ulrika. ”Jag förstår vad du menar Ulrika, men...alltså det enda du kan göra nu är att göra ett bra jobb helt enkelt.” säger Annie och Ulrika suckar och reser sig samtidigt som hon säger: ”Ja ja...”. Sedan måste Annie lämna lägenheten.

Utan för mentalsjukhusets grindar står Sven, han ringer på en porttelefon och ber om att få bli insläppt. ”Vad gäller saken?” undrar rösten på andra sidan. ”Jag...jag skulle behöva prata med min fru, Monica Pettersson.” säger Sven. ”Det är tyvärr inte möjligt, du känner väl till våra regler?” säger rösten. ”Jo...jo jag vet, men...ok, kan jag i alla fall få bli underrättad om vad som sker med henne och eventuellt lämna henne ett meddelande som hon kan få senare?” undrar Sven. Det blir tyst någon sekund innan rösten säger: ”Ok.”. Sedan öppnas grindarna och Sven går in...

Nicole ringer på Mats dörr och blir insläppt. ”Vad snällt av dig att kunna mötas upp med så kort varsel.” säger Nicole med en orolig blick. ”Hur är det?” undrar Mats. ”Jo det är bra, jag har bara inte lyckats övertyga mamma än om att du skulle vara min perfekte beskyddare om pappa letar upp mig.” säger Nicole. ”Ok...men Kate är en klok kvinna...när hon tänkt igenom alla fördelar med att ha mig som din beskyddare tar hon rätt beslut, tro mig.” säger Mats, men Nicole är inte lika övertygad. ”Vi måste komma på något som säkrar din position som min beskyddare...frågan är bara vad vi kan göra åt det...” säger Nicole och ser fundersam ut...

”Så vad vill du prata om?” undrar Eddie då han tagit med Lisa in på sitt rum vid träningslokalen. Då de båda satt sig ner mitt emot varandra säger Lisa: ”Jo...Sebastian har fått veta att han måste åka på en avvänjningsanstalt ett tag tills han är garanterad att vara fri från drogerna.”. ”Ok.” säger Eddie lite kort. ”Ok? Är det allt du har att säga? Förstår du vad Sebastian måste gå igenom p.g.a. det du orsakade här...även om det var av misstag?” säger Lisa upprört. ”Nej men jag...” börjar Eddie, men blir avbruten av Lisa som säger: ”Nej! Det gör du tydligen inte...men jag gör det, jag vet vad han kommer att behöva gå igenom och det är ett rent helvete...med lite tur går det snabbare för honom än för mig.” säger Lisa upprörd med gråten i halsen. Det blir tyst någon sekund innan Eddie säger: ”Har du...”. Lisa skäms lite, men nickar och berättar sedan vad hon varit med om när det gäller droger. ”Jag vet inte vad jag ska säga Lisa...jag är ledsen både för din och Sebastians skull...ni är båda fina människor...jag vet inte vad jag kan göra?” säger Eddie medlidande. Det blir tyst en kort stund medan Lisa torkar tårarna, men hon säger till slut: ”Det finns en sak du kan göra.”. ”Vad då?” undrar Eddie. ”Du kan skriva in dig själv för avvänjning!” säger Lisa bestämt, Eddie bara tittar på Lisa förvånat utan att säga ett ord...

”Tack för att ni släppte in mig.” säger Sven till en kvinna som sitter i receptionen på mentalsjukhuset. ”Ingen orsak, du är inte den första som vill träffa en nära anhörig, men som jag sa tidigare så är det inte möjligt tyvärr.” säger kvinnan. ”Oh ok...men kan jag få tala med någon som har hand om eller vet något om min frus tillstånd?” undrar Sven oroligt. Kvinnan tar upp telefonen och ringer ett samtal. Efter samtalet säger hon till Sven att han har tur. Läkaren som har ansvar för Monica kan träffa honom en kort stund. Sven blir ombedd att sätta sig ner i väntrummet som ligger mitt emot receptionen. Han tar upp en tidning och börjar bläddra i den, men får ingen ro och reser sig och börjar kolla in genom de glasdörrar som vetter in mot anstalten. Det går folk förbi till och från, Sven försöker att inte möta deras blickar. Plötsligt kommer Monica in från sin promenad med Mimmi, de är på väg att passera samma passage där Sven står. Sven börjar gå runt i cirklar otåligt i väntan på att få träffa Monicas läkare då Monica plötsligt får se honom. ”Sven?!” skriker Monica till, Mimmi tittar förvånat på Monica. Sven, som hört Monicas röst, tittar förvånat mot glasdörrarna där Monica och Mimmi nu står och säger förvånat: ”Monica?”...

© Mikael Engström R. 1998-2013


Vart vill du gå?:

Till: Arkivet

Till: Startsidan