Kvinnan i receptionen öppnar glasdörrarna så att Monica kan komma ut och möta sin make. ”Sven? Vad gör du här?” säger Monica förvånat. ”Monica...jag...eh, jag ville träffa dig...” säger Sven och blir mållös. Det blir tyst en kort stund, ”Sven? Monica...Är det här din...” börjar Mimmi och Monica avbryter med en nickning. ”Det stämmer, det här är min man...Sven.” säger Monica, Mimmi och Sven skakar hand innan Mimmi säger att hon ska låta de båda få vara i fred förutsatt att Monica känner sig bekväm med det hela och det säger hon att hon gör. Monica läkare kommer på plats strax därefter och kvinnan i receptionen förklarar läget. ”Ok, men om allt är i sin ordning här då och vi bortser från våra regler för en stund så får ni umgås en stund innan det är dags att återgå till behandlingen, ok?” säger läkare och Monica nickar tacksamt. Monica och Sven sätter sig ner i väntrummet där Sven satt tidigare. ”Vad vill du mig Sven?” undrar Monica och tittar lite oroligt på Sven. ”Monica jag...jag ville träffa dig för...för att jag har tagit ett uppdrag utomlands...jag ville bara kolla hur det var med dig innan jag åkte och i bästa fall berätta nyheten för dig personligen. ”säger Sven. Det blir tyst någon stund igen innan Monica frågar var Sven ska arbeta och hur länge han blir borta, då Sven berättat det han vet blir det åter igen tyst en kort stund innan Sven säger: ”...men det var inte bara därför jag kom hit Monica...”. Monica tittar förvånat på Sven och säger: ”Ok, vad har du mer för själ att försöka kontakta mig?”, Sven tittar lite oroligt på Monica utan att säga ett ord... ”Lisa jag...” börjar Eddie och suckar inne på hans rum i träningslokalen. ”Ok, du vill inte?” säger Lisa irriterat och bestämt och reser sig från sin stol. ”Vänta! Det var inte så jag menade...snälla sätt dig igen.” säger Eddie och Lisa sätter sig lite motvilligt, sedan berättar Eddie allt om hans egen delaktighet när det gäller drogerna. ”Du är verkligen helt inne i den där skiten.” säger Lisa och Eddie kan inte annat än att hålla med. ”Ok, ja jag vet inte om jag kan göra så mycket mer nytta här...det är ditt liv Eddie, men kontakta aldrig mer någon av oss igen om du tänker fortsätta hålla på med det du gör!” säger Lisa mycket bestämt och lämnar sedan Eddies rum. Eddie bara suckar... ”Vilket bra möte vi haft Kaj! Tack ska du ha.” säger Kate till Richard uppe på [Spirit] då Richard givit henne samma information som han givit Maria då hon först visat intresse för Richards idéer kring marknadsföring. ”Det är jag som ska tacka Kate...har du och Maria förresten några lunchplaner?” undrar Richard och Kate säger att hon inte tror det. ”Jag ska kolla med Maria, vänta här ett tag.” säger Kate och lämnar Richard vid receptionen för att gå in till Marias rum. Ulrika kommer förbi då Richard står och väntar och hon hälsar på honom, ”Ulrika var det va?” säger Richard undrandes med ett leende och hon nickar. Strax därefter kommer Kate tillbaka, mindre glad över att se att Richard och Ulrika tycks stå och samtala vid receptionen. Ulrika ser Kate komma och inser att det är bäst att lämna Richard i fred, ”Det var trevligt att ses igen.” säger Ulrika och Richard säger detsamma sedan går Ulrika mot toaletterna. ”Maria är strax klar. Du kan väl vänta här så kommer jag strax, jag ska bara fixa några små saker innan vi går?” säger Kate och Richard säger att det absolut går bra. Då Kate försvunnit iväg ringer Richards mobiltelefon, det är Kristin och han ber henne vänta en sekund så att han kan hitta en säker plats att prata på. Ulrika som bara behövt hämta lite papper på toaletten har varken tänt lyset eller stängt dörren helt efter sig. Richard blickar bort mot toaletterna, där även ytterkläder hängs av, och inser att han kan få två saker gjorda på samma gång. Väl på plats kollar han lite diskret om någon tycks finnas i närheten och då han tror att ingen är i närheten tar han på sig sin rock samtidigt som han säger lite skämtsamt med låg röst: ”Kusten är klar, Richard är redo att rapportera!”. Ulrika som hört Richard alldeles utanför toalettdörren tittar sig förvånat i spegeln och säger till sig själv förvånat: ”Richard?!”... Vincent och Anita går på promenad och är skrämmande när den i ordning gjorda militärbunkern. ”Vincent, vad skulle jag ha gjort om jag inte hade dig?” undrar Anita och kramar om Vincent. ”Jag finns alltid här för dig, det vet du.” säger Vincent och ler. Plötsligt ser Vincent avspärrningen vid militärbunker och säger: ”Oj, jag undrar vad som hänt där?”. ”Du får väl fråga dina kollegor, det ligger ju i ditt distrikt, eller hur?” undrar Anita och Vincent nickar, sedan går de vidare. Inne i den i ordning gjorda militärbunkern har Elin börjat återhämta sig en aning och blivit varse Jennys plan för hur de ska kunna fly och ser nu på hur Jenny försöker ta sönder den tredje och sista lampan då mördaren ej är på plats. ”Kom igen nu Jenny!” säger Elin oroligt. ”Jag försöker!!” säger Jenny. Efter en stund lyckas Jenny och det blir kolsvart. ”Bra jobbat.” säger Elin, ”Äntligen! Det här kan vara vår enda chans att fly, vi måste vara redo så snart den där hemske mannen kommer hit igen!” säger Jenny i mörkret... ”Monica...” säger Sven och försöker ta tag i Monicas hand, men hon drar undan den. ”Snälla Sven...rör mig inte.” säger Monica nästan lite blygt, Sven suckar men säger att han förstår. ”Monica...Jag kom hit för att jag hoppades på att jag skulle kunna få se dig...om så bara få en glimt av dig...du är min fru Monica, min älskade fru...och jag vet att jag sårat dig något oerhört...(Monica börjar gråta)...jag vet inte vad jag ska ta mig till...allt jag vill är att ställa allt till rätta...” säger Sven och tittar oroligt på Monica som gråter... ”Vad glad jag är att du kunde träffas idag Marcus.” säger Sandra samtidigt som hon drar ut sin stol på ett kaffé lite nervöst. ”Ok...” säger Marcus lite undrande då han ser att någon inte står helt rätt till med Sandra. Då de båda satt sig ner frågar Marcus hur läget är med Sandra och vad hon ville. ”Eh...jo det är väl bra med mig...tror jag?!” säger Sandra och skrattar lite nervöst. ”Är det säkert det?” undrar Marcus och tittar på Sandra med en allvarlig blick. Efter en kort stund säger Sandra: ”Jag kan inte ljuga för dig Marcus...du har rätt...allt är inte riktigt som det ska.”. Marcus bara tittar på Sandra lite förundrad... ”Allt går enligt planerna Kristin. Jag har nyss haft ett bra möte med Marias kollega, tillika bästa väninna, Kate och hon uppskattade mötet väldigt mycket så vi är i hamn med den biten...nu återstår bara för mig att fortsätta bearbeta Maria så att hon blir min alldeles egna ängel.” säger Richard och ler. Ulrika, som fortfarande står inne på toaletten och hört allting, är helt förstummad. Plötsligt kommer Maria ut från sitt rum och Richard säger till Kristin att han måste avsluta samtalet. Kristin säger att hon ser fram emot att höra resten så snart Richard är åter vid Ljusets Väg. ”Ah, Maria!!” säger Richard glatt och möter upp Maria vid receptionen med ett stort leende. ”Kaj, vad roligt att se dig igen.” säger Maria efter att de kramats. Strax därefter kommer Kate ut från sitt rum och de tre beger sig iväg på lunch. Ulrika gläntar försiktigt på dörren in till toalettdörren och tittar ut, då hon sett att Richard ej är kvar på plats går hon ut och stänger igen dörren efter sig samtidigt som hon säger till sig själv: ”Vad i hela världen var det där om?!”... Eddie sitter inne på sitt rum vid träningslokalen och tittar på sin datorskärm. Det visar sig att han googlar på hemsidor för folk med drogproblem. Efter att ha gått igenom några sidor tycks han ha hittat det han vill och tar upp sin mobiltelefon och slår numret som står på hemsidan. En röst svarar i andra sidan och Eddie säger efter en kort sekunds tvekan: ”Hej...mitt namn är Eddie Karlsson och...jag har drogproblem.”... Mördaren återvänder till den i ordning gjorda militärbunkern och upptäcker att det är kolsvart då alla lampor nu är trasiga. Han ser sig omkring och ropar på de båda tvillingarna, men får inget svar. Försiktigt går han långsamt in samtidigt som han säger: ”Jag vet att ni är här någonstans, det måste ni vara, ha ha...vänta bara tills jag får tag på er!”. Då Jenny sett att mannen gått tillräckligt långt in i bunkern börjar hon sagta gå, med Elins arm kring halsen, mot den halvt stängda dörren. Till en början ser det ut att gå bra, men plötsligt råkar tvillingarna trampa på något som knakar till och mördaren vänder sig hastigt om. ”Spring!!!” skriker Jenny till Elin som försöker gör sitt bästa, men misslyckas och de båda ramla till marken strax utanför den första dörren!... Receptionen vid mentalsjukhuset kommer fram Sven och Monica och berättar att tiden tyvärr är slut för Svens besök. ”Ok, jag ska gå, ge mig bara någon minut till snälla?” säger Sven med sorgsna ögon och receptionisten säger att det är ok. Åter ensamma tittar Sven på Monica, som fortfarande gråter, och säger: ”Vi kan klara detta...jag lovar...du behöver tid och du ska få all tid du behöver. Allt jag önskar är att du kan tro på mig när jag säger att jag älskar dig, oavsett vad jag gjort...jag behöver dig i mitt liv.”. Monica torkar tårarna och säger efter en kort stund att hon inte kan lova Sven något, men att hon ska försöka ha ett öppet sinne trots det som hänt. ”Mer kan jag inte begära.” säger Sven med ett leende, sedan hjälper han Monica upp från där de suttit och de går tillsammans fram till receptionen. ”Tack så mycket för att ni varit så tillmötesgående.” säger Sven och receptionisten nickar med ett leende. ”Då var det dags Monica...jag hoppas att du kommer att få en bra behandling här...vi ses längre fram.” säger Sven, sedan kramar de ömsint om varandra. Monica går därefter med receptionisten in bakom glasdörrarna samtidigt som hon följer Sven med blicken tills han gått ut från mentalsjukhuset... ”Så...vad är det som inte står rätt till?” undrar Marcus där han sitter framför en nervös Sandra på fiket. Sandra ser fundersam ut en kort stund innan hon säger: ”Jag har inte känt mig så bra senaste tiden...jag känner mig trött och matt helt enkelt.”. ”Ok, har du åkt på något tror du då?” undrar Marcus, men Sandra skakar på huvudet. ”Något måste det ju vara om du känner som du gör? Du kanske också är oroligt för den där mördaren som verkar springa lös i stan?” säger Marcus vidare. ”Ja...jo men precis...” säger Sandra snabbt då hon själv inte hunnit komma på en bra bortförklaring. ”Fast...det lät som att det var något mer när vi talades vid per telefon?” säger Marcus. ”Jaså? Näh...jag var bara stressad och orolig så klart...vem vet vem som blir hans nästa offer?” säger Sandra oroligt... ”Vad tror ni att ni håller på med?! Va? Ha ha, trodde ni verkligen att ni skulle kunna fly här ifrån så enkelt?” säger mördaren och bokstavligen rycker upp Jenny från marken och skakar om henne mycket hårdhänt, så hårdhänt att Jenny tappar ett av sina örhängen! Sedan knuffar mördaren in de båda tjejerna, skrikandes förtvivlat på hjälp, i den i ordning gjorda militärbunkern igen! Kvar utanför ligger Jennys örhänge... © Mikael Engström R.
1998-2013
|