”Det är så trevligt att du kan komma hem och äta lunch ibland.” säger Anita till Vincent i Dalhbergs kök. Vincent ler lite åt Anitas uttalande. ”Då ska vi se...” säger Anita vidare då hon häller upp en varm god soppa i Vincents tallrik. ”Blir det bra så där?” undrar Anita, men får inget svar då Vincent tycks vara på en annan planet. ”Hallå?” säger Anita vidare, ”Va? Ja...absolut!” säger Vincent och ler. ”Var är du någonstans?” undrar Anita. ”Nej jag...jag tänkte bara på den där där avspärrningen vi såg igår när vi gick på promenad bara.” säger Vincent. ”Ah...den ja...det såg ju ut som ett rejält stenras ägt rum...de där utrymmena är väl tomma?” säger Anita och ser frågande ut. ”Jo...det stämmer...” säger Vincent, men kan ändå inte släppa det hela vilket Anita ser och säger: ”Du får väl höra med dina kollegor vad som hänt och kanske undersöka platsen själv?”. ”Ja...ja det ska jag.” säger Vincent och njuter av Anitas goda soppa.

I den i ordning gjorda militärbunkern har mördaren skaffat fram nya lampor som han sätter upp i taket. Då den tredje är på plats säger han: ”Hur dum tror ni att jag är egentligen? Ha ha...”. Det är uppenbart att mördaren har utövat våld mot de båda systrarna efter att de försökt fly. Jenny bara gråter, hon är numera fastbunden sittandes längst den ena väggen och Elin tycks ligga medvetslös på golvet nästan framför henne. ”Jag tänkte dra nu, på återseende senare...ha det så...ehm...kul?” säger mördaren och ler elakt samtidigt som han öppnar dörren. ”Vänta! Du måste komma tillbaka med läkemedel till min syster. Snälla...hon har legat så där sedan igår!” säger Jenny förtvivlat och tittar på sin syster. ”Du måste skämta! Varför skulle jag hjälpa någon av er nu efter att ni försökt fly? Ha ha...ni sitter på fel hand tjejen, jag har alla essen! Vad jag ”måste” och inte ”måste” är helt upp till mig...är det förstått?” säger mördaren upprört för att sedan lämna bunkern till ljudet av Jennys förtvivlade rop på hjälp...

”Du tycks briljera igen Richard...jag är...inte förvånad, men imponerad.” säger Kristin med ett leende till Richard inne på Richards rum vid Ljusets Väg. ”Kristin...ha ha, vad du smickrar mig.” säger Richard och ler. ”Jag har alltid varit imponerad av dig Richard...du slutar aldrig att fascinera mig med din vilja att lyckas med det du tar dig ann...till varje pris.” säger Kristin. Richard bara fortsätter att småle en kort stund innan han säger: ”Fast...det här är annorlunda Kristin...Maria är...hon är helt underbar...varje sekund jag är utan henne saknar jag henne så att det gör ont...hon måste bli min...för evigt!”. Kristin säger inte ett ord utan bara tittar lite konfunderad på Richard efter det han sagt...

Mimmi knackar på och öppnar dörren in till Monica på mentalsjukhuset. ”Hur är det fatt vännen?” undrar hon då hon ser att Monica sitter framför skrivbordet i sitt rum med en penna i handen och ett tomt block. Monica är tyst till en början, sedan vänder hon sig mot Mimmi och säger att det är ok. ”Jag fick rådet av min läkare att skriva ner vad jag känner efter Svens besök och det faktum att han gett sig av...men jag vet...jag känner mig mest tom...”. ”Ok...” säger Mimmi och sneglar på det tomma blocket Monica har framför sig. ”Skriv tomhet...” säger Mimmi vidare uppmuntrande. ”Tomhet...det kan jag väl inte skriva...det är ju samma sak som att inte skriva något alls.” säger Monica, men Mimmi skakar på huvudet. ”Nej det är det inte Monica...om du skriver ”Tomhet” på blocket har du skrivit något och gett uttryck för hur du känner...” säger Mimmi. Monica tvekar till en början, men skriver till sist ändå ”Tomhet”, långsamt, bokstav för bokstav. ”Så där vännen...bra jobbat! Nu har du något att utgå från.” säger Mimmi och ler. ”Kanske det...” säger Monica lite halv dystert. ”Fortsätt att skriva ner något mer, även om du tycker att det kan verka meningslöst...jag tänkte hämta lite kaffe, vill du ha?” säger Mimmi och Monica nickar. ”Jag är strax tillbaka och då vill jag i alla fall se ett ord till på papperet ok?” säger Mimmi och ler. ”Ja ja...” säger Monica och nickar.

Sandra sitter i vardagsrummet i sin lägenhet och försöker fokusera på ett TV-program, men kommer hela tiden att tänka på den kvällen då hon låste in Jenny tillsammans med Elin i den i ordning gjorda militärbunkern…

I den i ordning gjorda militärbunkern:

När Elin kommit in i bunkern och ropat efter Jenny slår Sandra till och springer in efter Elin och drämmer till henne med bacebollträ i huvudet lagom för att Jenny ska se vad som händer. Elin faller medvetslös till marken…

Jenny: Sandra?!

Jenny tittar sedan lite oroligt på Elin.

Jenny: Gud vad glad jag är att du kom…jag trodde aldrig att jag skulle få komma ut här ifrån!

Jenny börjar gå mot Sandra, men Sandra letar snabbt upp Elins pistol och riktar den mot Jenny!

Sandra: Du ska inte gå någonstans!

Jenny tittar alldeles förvånad på Sandra…

”Gaaah! Jag blir tokig!! Jag måste komma på ett sätt att lägga detta bakom mig och tänka framåt!! Fast hur?” säger Sandra irriterat för sig själv...

Marcus, å andra sidan, ligger på sin säng i sitt sovrum och kan inte släppa senaste mötet med Sandra:

På ett fik:

Marcus: Så...vad är det som inte står rätt till?

Sandra: Jag har inte känt mig så bra senaste tiden...jag känner mig trött och matt helt enkelt.

Marcus: Ok, har du åkt på något tror du då?

Sandra skakar på huvudet.

Marcus: Något måste det ju vara om du känner som du gör? Du kanske också är oroligt för den där mördaren som verkar springa lös i stan?

Sandra: Va?! Ja!...Jo men precis...

Marcus: Fast...det lät som att det var något mer när vi talades vid per telefon?

Sandra: Jaså? Näh...jag var bara stressad och orolig så klart...vem vet vem som blir hans nästa offer?

Marcus: Tänk inte så mycket på det där, de tar säkert fast den där personen snart ska du se.

Sandra: Ja...vi får väl hoppas det.

”Hm...det är någonting som inte stämmer...jag kan bara inte sätta fingret på det.” säger Marcus och ser orolig ut...

Vincent kommer till arbetet och frågar omgående sin närmsta kollega om vad som hänt vid det avstängda området. Kollegan berättar att ett stenras inträffat och att militärbunkern där med inte får beträdas av säkerhetsskäl tillsvidare. ”Jag förstår, men det måste väl vara helt i sin ordning om någon av oss tar sig en närmare titt på platsen?” säger Vincent och kollegan säger att det säkert går bra, men att Vincent bör kolla det hela med deras gemensamma chef. ”Ja...absolut.” säger Vincent och ler.

”Så...vad står här näst på dagordningen Richard?” undrar Kristin. ”Jo förstår du...ikväll tänkte jag bjuda över Maria hit till oss igen...men den här gången vill jag att hon sover över här så att hon och jag kan tillbringa natten tillsammans.” säger Richard och ler. ”En utmaning?” säger Kristin med ett litet leende. ”En utmaning...kanske...” säger Richard och fortsätter att le...