Henrik kommer in genom Gerdélius ytterdörr och möts upp av Alice då han tar av sig ytterkläderna. ”Vad bra att du kunde komma så snart.” säger Alice och går med Henrik in i köket där de börjar prata om Elisabeths, Christers och Johns minnesstund. Då alla detaljer gåtts igenom säger Henrik att det ser ut att bli jättebra. ”Vad glad jag blir Henrik...jag har verkligen gjort mitt yttersta för att den här dagen ska bli så perfekt för er alla.” säger Alice och ler. ”Tack ska du ha för allt Alice!” säger Henrik och kramar om Alice.

En läkare och sjuksköterska kommer in på Sebastians rum på sjukhuset där han och Lisa befinner sig. ”Då ska vi se...” säger läkaren och tar fram Sebastians journal och bläddrar lite i den. Sebastian och Lisa väntar spänt på vad läkaren har att säga. ”Jag har nu pratat med några kollegor om Sebastians situation och det som hänt. Tyvärr är vi alla eniga om att Sebastian måste föras till en avvänjningsanstalt för att säkra att han blir av med alla gifterna i kroppen.” säger läkaren, Sebastian och Lisa bara tittar på varandra...

Hanna börjar gå från platsen där hon stött ihop med Ulrika i regnet då Ulrika spydigt säger: ”Gå du bara...jag hoppas att du blir lycklig med Nick den här gången.”. Hanna stannar upp och får en irriterad blick i ansiktet för att sedan vända sig om och gå tillbaka mot Ulrika. ”Vad snackar du om? Är du inte riktigt klok?” säger Hanna upprört. ”Men snälla...jag vet att ni träffas...jag hoppas verkligen att det går vägen för er den här gången...” säger Ulrika och hånler stort. ”Har du någon aning om vad jag går igenom just nu?! John, min pojkvän, dog nyligen...han blev brutalt mördad...tror du att jag är så kall att jag går från den ena famnen till den andra bara så där?!” säger Hanna. Ulrika ler lite elakt och säger: ”Hah, ja du, man vet aldrig...”. ”Du är verkligen helt otrolig Ulrika! Vet du jag...nej, glöm det, jag tänker inte stå här och slösa energi på dig...lycka till med ditt tragiska liv och håll dig borta från mitt liv, ok?!” säger Hanna för att sedan hastigt vända om och lämna platsen. ”...håll dig borta från mitt liv...snacka om dubbelmoral din lilla...grrrr...ja ja, vi får väl se hur det blir med den saken...” säger Ulrika ensam för sig själv där hon står med en fundersam blick...

I Pettersson hus sitter Jonathan inne på sitt rum och tittar på ett gammalt fotografi där hela familjen är samlad då Oskar kommer in med två glas vatten. ”Tack ska du ha.” säger Jonathan och pusar Oskar efter att han ställt ifrån sig glasen och satt sig ner bredvid Jonathan på sängen. ”Aj...” säger Oskar lite frågande då han ser fotografiet Jonathan håller i handen. Jonathan bara nicka lite. ”Du ska se att det känns bättre längre fram...även om du inte har dem samlade här hemma så finns de ju här inne.” säger Oskar och lägger handen på Jonathans bröstkorg närmast hjärtat. ”Jag vet...allting har gått så fort bara...” säger Jonathan. ”Ja...du kan väl åka och hälsa på din bror?” säger Oskar lite uppiggande och Jonathan säger att det säkert går bra, men att han behöver varva ner här hemma lite i sin ensamhet först. ”Ok, du vet bäst...jag finns ju här hela tiden om du behöver mig.” säger Oskar och ler, Jonathan tackar för hans stöd.

Henrik möter upp Alexander utan för [A Daily Perfume] då han är klar med jobbet. Innan de går och tar en öl tillsammans bestämmer de sig för att ta en promenad och prata om allt som hänt senaste tiden. En bit in i konversationen säger Alexander: ”Jag önskar att jag kunde ha varit här hemma och stöttat dig tidigare...du har varit med om så mycket den senaste tiden.”. ”Äh, tänk inte på det...du har ju haft ditt liv i Alaska de senaste åren...jag har klarat mig bra ändå.” säger Henrik. ”Jo, jag vet Henrik, men vi är som bröder du och jag...” säger Alexander. ”Det är verkligen lugnt, tänk inte mer på det ...du är ju här nu.” säger Henrik med ett leende. ”Ok då, ”brorsan”!” säger Alexander och knuffar till Henrik på axeln lite retsamt där de promenerar.

Nicole sitter ensam hemma i Kates lägenhet och tittar på bilderna som hon skickat för att bevisa den fysiska misshandeln som hennes far, Bob, utsatt henne för. ”Hur kunde du pappa?” säger Nicole dystert för sig själv. Efter ett tag lägger hon ifrån sig bilderna och går för att se ut genom ett fönster, det regnar fortfarande ute. ”Mats...du är min ända räddning ur denna mardröm...” säger Nicole vidare då hon tittar ut genom fönstet...

”Är det så allvarligt?” säger Sebastian och läkaren nickar instämmande. ”Vet ni hur lång tid det kan ta?” säger Lisa. ”Nej, det är ännu osäkert, dock är det till Sebastians fördel att han kom in till sjukhuset så snabbt som han gjorde och inte tagit droger tidigare.” säger läkaren. Det blir tyst någon sekund innan Sebastian säger: ”Hur snart bör jag infinna mig på en avvänjningsanstalt?”. ”Så snart som möjligt, ju förr desto bättre.” säger sjuksköterskan som finns vid läkaren sida. Sebastian bara tittar på Lisa utan att säga något. ”Vi har flera förslag på avvänjningsanstalter som vi vill att du ser över Sebastian. När du hittat någon som verkar passande säg bara till oss, ok?” säger läkaren. Sedan måste både läkaren och sjuksköterskan lämna Sebastians rum. ”Ja ha...det här var ju mindre bra.” säger Sebastian med en suck. ”Oroa dig inte älskling, det löser sig...jag finns vid din sida hela vägen, jag lovar.” säger Lisa med ett leende samtidigt som hon kramar om Sebastian.

Hanna möter upp Nick utanför en finare bar. Innan de går in hejdar Hanna Nick från att öppna dörren och han tittar frågandes på henne. ”Är något på tok?” undrar Nick. Hanna vet inte hur hon ska lägga fram mötet med Ulrika och tänker tyst en sekund innan hon säger: ”Ja...det är en sak jag undrar Nick...”. ”Ok? Vad då?” säger Nick. ”Jo...hur vet Ulrika att du och jag träffar varandra?” frågar Hanna. Nick vet inte vad han ska svara utan bara tittar förvånat på Hanna...