På mentalsjukhuset sitter Monica ensam på sitt rum och tittar på ett fotografi av hela familjen Pettersson. ”Sven...Jonathan...Fredrik...” säger Monica nedstämt och det kommer en tår längs hennes kind samtidigt som hon klappar fotografiet med ena handen. Efter en kort stund reser hon sig upp, ställer ifrån sig fotografiet på bordet hon har i sitt rum och gå mot fönstret och tittar ut på det dystra regniga vädret. ”Nej...nej, jag kan inte låsa mig fast vid det förgångna...jag måste blicka framåt...” säger Monica med ett litet leende...

”Hur Ulrika vet att du och jag träffas?” säger Nick fortfarande förvånad över Hannas plötsliga fråga. ”Ja, precis...” säger Hanna. Nick ser lite fundersam ut innan han säger: ”Ja...hon och jag har träffats några gånger och jag har nämnt det för henne.”. ”Ok...” säger Hanna lite besviket. ”Hanna det är inget speciellt med det...” säger Nick och försöker le lite. ”Nej...nej jag förstår...” säger Hanna. ”Ok, ska vi gå in då?” säger Nick och tittar mot baren de står utanför. Hanna säger ingenting så till sist frågar Nick om det är något problem. ”Nej jag bara...eller du...jag tror vi hoppar att umgås ikväll, ok? Jag känner mig jättetrött...jag behöver gå hem och vila...” säger Hanna. ”Oh, ok...är du helt säker?” säger Nick. ”Ja...vi får höras en annan dag...hej...” säger Hanna och lämnar platsen hastigt. Kvar står Nick i regnet besviken och tittar efter Hanna då hon går iväg...

Det är förmiddag. I den i ordning gjorda militärbunkern försöker Jenny ta sig fram till Elin med ett glas vatten, trots att hon själv är ganska hårt bunden vid både armar och ben. Elin ligger fortfarande livlös på golvet. ”Här Elin, försök dricka det här...” säger Jenny och lyfter lite på Elins huvud, men Elin ger knappt några tecken på liv. Jenny försöker då hälla vattnet i Elins mun, men misslyckas och det rinner ner vid hennes mungipor. ”Skit!” säger Jenny och börjar känna sig att hela situationen känns allt mer hopplös. ”Snälla Elin...du får inte dö och lämna mig ensam här!” säger Jenny vidare och kramar om Elin där hon ligger helt stilla...

”Så vad var det du ville prata med mig om Vincent?” undrar polischefen samtidigt som han sätter sig mitt emot Vincent vid sitt skrivbord. ”Jo...häromdagen gick jag om min fru förbi en militärbunker som var avspärrad.” säger Vincent och polischefen ser fundersam ut först, men säger sedan att han vet vilken militärbunker Vincent pratar om. ”Ja, jag tänkte fråga dig om någon hunnit undersöka platsen mer noggrant eller om området bara blivit avspärrat tillsvidare?” frågar Vincent. Polischefen säger då att man endast spärrat av området tillsvidare så att ingen ska komma till skada. ”Ok...skulle du ha något emot att jag tar mig en närmare titt på det hela?” undrar Vincent. ”Ja du...jag vet inte om det är en så bra idé. Vi är redan underbemannade som det är...enligt rapporten som gjordes i samband med avstängningen så rör det sig bara om ett stenras som troligtvis förstört militärbunkern, inget annat.” säger polischefen. ”Ok...men om jag gör det på min egen fritid fast i egenskap av polis då?” säger Vincent frågande. Polischefen ser förvånat på Vincent och säger: ”Det vet du att det inte är möjligt.”. ”Ok, men...eh...” säger Vincent, men blir avbruten då polischefen säger vidare: ”Vad rör det här sig om egentligen Vincent?...Har det något att göra med dina försvunna döttrar?”. Vincent bara tittar ner i polischefens skrivbord besviket utan att säga ett ord. ”Jag känner med dig Vincent, det gör jag verkligen...hade jag varit i samma situation som dig hade jag också velat leta precis över allt, men...den där militärbunkern...den har inte används eller kontrollerats på flera år...varför skulle de finnas där av alla platser?” säger polischefen vidare. ”Jag vet inte...jag fick bara en konstig känsla när vi gick förbi...men du har nog rätt, just där lär de nog inte finnas...om de ens är i livet...” säger Vincent besviket och med gråten i halsen. Polischefen reser sig från sin plats och går och klappar Vincent på axel samtidigt som han säger: ”Mitt förslag till dig är att gå hem och vila lite, ok? Du behöver inte känna att du behöver komma tillbaka senare idag, du vet att du har allas vårt stöd i ditt sorgarbete, ok?”. Vincent nickar för att sedan lämna polischefens kontor. Utanför väntar Vincent kollega som han pratat med tidigare och han undrar hur det gick och Vincent berättar vad polischefen sagt. ”Vad tråkigt att han inte ville ge dig tillstånd att undersöka militärbunkern...men du...det behöver inte vara kört för det, jag har en idé.” säger kollegan och ler, Vincent förstår inte vad kollegan menar utan bara tittar förvånat på honom...

Hanna är hemma och kastar i sig mat i all hast då telefonen ringer, det är Mia som undrar om Hanna har några speciella önskemål inför morgondagen då minnesstunden skall hållas för John, Elisabeth och Christer. ”Önskemål...nej, jag tror inte det...” säger Hanna lite nedstämt. Mia ber henne att återkomma om hon kommer på något och samtalet avslutas strax därefter.

Monicas läkare kommer in till henne på hennes rum och frågar hur hon mår så här långt. Monica säger att hon tycker att hon känner sig mer lugn efter att behandlingen påbörjat. Läkaren nickar och säger att det låter bra. ”De närmsta dagarna fortsätter vi som vi gjort nu, men lite längre fram ska vi även se över lite medicinska alternativ så att du verkligen känner dig redo att återvända till dig vanliga liv igen.” säger läkaren. ”Ok...” säger Monica lite nervöst, men läkaren försäkrar henne om att hon inte behöver oroa sig, sedan lämnar han hennes rum. ”Jag hoppas att jag kan lämna det här stället så snart som möjligt.” säger Monica.

I Dalhbergs lägenhet ringer telefonen, Anita svarar. Det är Marcus som undrar om de hört något nytt någon av tvillingsystrarna, men tyvärr inga nyheter alls. ”Ok, jag ska inte uppehålla dig Anita, vi hörs i dagarna igen.” säger Marcus. ”Ingen fara Marcus, du vet att du alltid kan höra av dig till oss om det är något.” säger Anita med ett leende, sedan avslutas samtalet.

Vincents kollega kommer ut från polischefens rum med ett litet leende, Vincent undrar vad som hänt. ”Jo, jag har ordnat så att vi kan ta oss en titt på området trots allt.” säger kollegan glatt och klappar Vincent på axeln. ”Hur gjorde du det?” undrar Vincent. ”Jo, eftersom bunkern egentligen bara ska stängas av helt och hållet så föreslog jag att du och jag kunde göra det så att problemet sedan var ur världen.” säger kollegan. ”Ok, och det gick han med på bara så där.” frågar Vincent med ett leende. ”Nja...fick lirka lite...vi får användas oss av vår egen flextid och se till att det inte krockar med några andra uppdrag...” säger kollegan. ”Ok...schyst, bra jobbat...stort tack!” säger Vincent glatt. ”Det är lugnt, vi kan väl gå och kolla våra scheman nu med en gång och se när vi kan hinna med att stänga ner bunkern?” säger kollegan och Vincent är inte sen med att haka på...

Sandra ligger på sin säng i sitt sovrum och läser en bok, men kommer åter igen att tänka på den kvällen då hon låste in Jenny tillsammans med Elin i den i ordning gjorda militärbunkern…

I den i ordning gjorda militärbunkern:

När Elin kommit in i bunkern och ropat efter Jenny slår Sandra till och springer in efter Elin och drämmer till henne med bacebollträ i huvudet lagom för att Jenny ska se vad som händer. Elin faller medvetslös till marken…

Jenny: Sandra?!

Jenny tittar sedan lite oroligt på Elin.

Jenny: Gud vad glad jag är att du kom…jag trodde aldrig att jag skulle få komma ut här ifrån!

Jenny börjar gå mot Sandra, men Sandra letar snabbt upp Elins pistol och riktar den mot Jenny!

Sandra: Du ska inte gå någonstans!

Jenny tittar alldeles förvånad på Sandra…

”Skit, jag tror inte att jag klarar av det här längre!!” säger Sandra oroligt för sig själv och tar fram sin telefon och börjar slå ett nummer. Några signaler går fram innan någon svarar på andra sidan. ”Hallå...Marcus?” säger Sandra lite oroligt. ”Ja...hur står det till?” frågar Marcus. Det blir tyst en stund innan Sandra säger: ”Jo...jag har funderat fram och tillbaka och jag tror att jag kanske kan ha kommit på en ledtråd till vad som kan ha hänt Elin och Jenny.”. ”Va?!” säger Marcus allvarligt med en förvånad blick...