Richard kommer gåendes från vattnet vid Ljusets Väg och blir uppmött av Kristin i hallen då han kommitt in. Hon märker att något inte riktigt är som det ska och frågar vad det är. ”Nej det är inget speciellt...” säger Richard. ”Är du säker?” undrar Kristin och Richard bara nickar och går vidare in i huset utan att säga något, Kristin följer efter. Väl inne på sitt rum säger Kristin lite försiktigt efter enkort stund: ”Idag är väl Elisabeths minnesstund...inte sant?”. Richard bara tittar på Kristin utan att säga ett ljud med en allvarlig blick...

”Ok, då är allting klart för i eftermiddag.” säger Alice till alla i Gerdélius villa och man börjar resa på sig. ”Jag vill verkligen tacka er alla för att jag fick vara med idag...jag vet att jag inte tillhör någon anhörig på ”riktigt” bara för att jag var tillsammans med John på slutet.” säger Hanna. ”Nej men Hanna, varför säger du så?! Du har funnits med i Johns liv längre än den tid ni var tillsammans och jag vet att han uppskattade dig väldigt mycket...du känner dessutom Henrik och vet vad han går igenom så du har all rätt att vara med här idag även om du inte är en del av någon av familjerna rent juridiskt.” säger Mia. De övriga instämmer. ”Att du och Alexander är med här idag betyder oerhört mycket för mig.” säger Henrik och ler. Både Hanna och Alexander blir jätteglada. ”Nej, nu måste vi skynda oss tillbaka hem för att se hur Sebastian och Lisa har det.” säger Lasse efter en stund och man tar farväl av Sedins medlemmar samt Hanna. Kort där efter blir Henrik och Alexander ensamma. ”Mamma och pappa kommer senare på minnesstunden...finns det något jag kan göra fram tills dess?” undrar Alexander. ”Nej, det är bra tack kompis...nu är allt redo.” säger Henrik och suckar lite, Alexander klappar honom försiktigt på axeln.

”Så...vad är det du ville fråga?” undrar Jonathan där han sitter med Oskar i Petterssons vardagsrum. Oskar blir generad och säger att han tar det senare, kanske efter filmen. ”Ok...är du säker?” säger Jonathan. ”Ja då...min underbare kille.” säger Oskar och ler för att sedan hoppa närmare Oskar och de börjar kramas och pussas.

”Du har rätt Kristin...idag hålls en minnesstund för Elisabeth...” säger Richard och det blir tyst ännu en kort stund. ”Tänker du närvara?” undrar Kristin. ”Du menar...tänker jag bjuda in mig själv till cermonin?” säger Richard och ler lite ironiskt medan han sätter sig vid sitt skrivbord. ”Nej du...riktigt så roligt ska vi inte ha det.” säger Richard vidare. ”Ok...men jag tänkte bara att ni...du och Elisabeth...ja ni...” börjar Kristin, men blir avbruten av Richard som bestämt säger: ”Tänk inte Kristin! Glöm det här nu och ta dig ann någon av dina uppgifter istället ok?!”. ”Ok, jag trodde bara att...” börjar Kristin igen, men blir åter igen avbruten av Richard som nu blivit lite irriterad: ”Kristin!!”. ”Ja, ja ok! Som du vill.” säger Kristin för att sedan lämna Richards rum. Väl ensam tar Richard fram sidan med dödsannonser som han rivit ut ur dagens tidning och informationen kring Elisabeths minnesstund, han tittar på den utan att röra en min...

Vincent och hans kollega är på väg att undersöka den i ordning gjorda militärbunkern på deras egna lunchtid. ”Du ska verkligen ha stort tack som ordnade så vi kunde göra det här besöket vid bunkern trots allt.” säger Vincent då de sitter i polisbilen. ”Äsch, det var så lite så...” säger kollegan och ler. ”Jag får väl komma på ett sätt att tacka dig längre fram.” säger Vincent med ett leende för att sedan ta upp sin mobiltelefon och börjar skriva ett SMS.

I Dahlbergs lägenhet tar Anita hand om gårdagens disk då hon plötsligt hör sin mobiltelefon pipa till. Hon ler då hon tagit upp telefonen och läser innantill: ”Hej älskling, jag är nu på väg till militärbunkern vi pratar om tidigare för att undersöka den närmare med en kollega. Med lite tur kanske vi hittar någon information som kan leda oss ett steg närmare att finna våra älskade döttrar. Puss och kram din make.”. Anita får tårar i ögonen och håller mobiltelefonen nära hjärtat med en hoppfull blick...

Det ringer i Petterssons hus samtidigt som Jonathan och Oskar är mitt uppe i sitt kelande. Jonathan svar lite stressat, ”Hallå?”. På andra sidan luren hörs Monicas röst. ”Hej mamma, vad roligt att höra från dig.” säger Jonathan för att sedan resa sig upp och gå in på sitt rum efter att ha gestikulerat till Oskar att han snart kommer tillbaka. Oskar blir kvar ensam i vardagsrummet. ”Är allt bra.” säger Jonathan då han satt sig på sin säng. ”Ja då älskling, allt är bra...har du pratat något med pappa?” undrar Monica och Jonathan säger att Sven berättat att allt går bra på det nya uppdraget. ”Vad bra, det är lite svårt att höra av sig härifrån som du vet, men jag försöker nå dig när jag kan. Ok?” säger Monica och en stund senare avslutas man samtalet. Då Jonathan kommer tillbaka från sitt rum undrar Oskar om allt är bra och han nickar. ”Vad skönt att höra...ska vi fortsätta där vi var senast?” säger Oskar med ett leende och Jonathan nickar.

”Då var vi framme.” säger Vincents kollega och de båda tar av sig sina bilbälten för att sedan stiga ur bilen. Då Vincent gått ur och stängt sin bildörr blickar han lite oroligt bort mot den i ordning gjorda bunkern, oroligt för vad han eventuellt kommer att hitta...eller inte hitta...