Del 230

Den gemensamma minnesstunden för Elisabeth, Christer och John skall snart till att börja och utanför kyrkan står respektive närmast anhöriga för att ta emot övriga familjemedlemmar och vänner. ”Adelie och Wilhelm!” säger Henrik och försöker le lite då han ser Alexanders föräldrar komma upp för trappan till kyrkan och de kramas hårt och länge samtidigt som föräldrarna djupt beklagar Elisabeth och Christers död. Henrik introducerar dem även för sin moster Alice. ”Alexander har redan gått in och satt sig i kyrkan, vi ses där inne.” säger Henrik vidare och Adelie och Wilhelm går in. ”Hur är det med Sebastian egentligen?” säger Lasse oroligt till Mia där de står på trappan. ”Jag vet inte riktigt, det pendlar fram och tillbaka...läkaren sa att det kunde göra det...jag har med mig det som han eventuellt kan behöva. Lisa tar hand om honom nu i ett avskilt rum i kyrkan tills cermonin börjar.” säger Mia oroligt och Lasse nickar.

Vincent och hans kollega har börjat kolla området mer noggrant där militärbunkern finns. ”Ok, så här långt finns inga tecken på att någon kan ta sig in i bunkern utifrån utan att använda dörren trots att stenraset måste ha satt stor press på taket...eventuellt kan det ha gått sönder, men stenarna är i princip orörliga här utifrån och går inte att rubba om man inte är Hulken.” säger Vincents kollega och skrattar lite. ”Ok. Om allt är kontrollerat utanför så tar vi oss in nu då?” säger Vincent och går med kollegan mot militärbunkers första dörr...

Kristin kommer in till Ljusets Väg från en promenad då Richard plötsligt kommer gåendes med ganska raska steg mot utgången. ”Oj, vart är du på väg med ett sådant tempo?” säger Kristin lite förvånat medan Richard tar på sig ytterkläderna. ”Vi tar det senare Kristin.” säger Richard bestämt och lämnar sedan Ljusets Väg. Kvar blir Kristin lite förundrad...

Kate och Maria!” säger Alice då hon ser dem på väg upp för trappan. ”Hej, vi är så ledsna för allt som hänt.” säger Maria med gråten i halsen. ”Tack ska ni ha.” säger Alice. ”Även om vi bara hann arbeta med Elisabeth en kortare tid så hann hon göra stor nytta för vårt företag och visa vilken fantastisk kvinna var är.” säger Kate och försöker att le. ”Det var jättefint av er att kunna närvara.” säger Henrik och försöker att le samtidigt som han får syn på några personer från [A Daily Perfume] som han måste ta hand om och ursäktar sig.

Inne i ett litet rum i kyrkan försöker Lisa få Sebastian att må så bra som möjligt, men han är svag och har lite svettningar. ”Vi måste nog gå ut snart är jag rädd Sebastian, klarar du dig eller vill du åka hem istället?” undrar Lisa, men Sebastian säger att han verkligen vill närvara och de börjar gå ut från rummet för att komma ut till kyrkans huvudentré.

I den i ordning gjorda militärbunkern försöker Jenny få i Elin lite vatten och en gammal frukt, men med varierande resultat, hon är nu själv mycket svag på grund av undernäring och mördarens behandling. Vincent och hans kollega kommer in genom den första dörren till bunkern och lyser runt med en stark ficklampa för att se om några skador kan ses redan där. ”Ok, så här långt verkar bunkern vara intakt.” säger kollegan och Vincent instämmer då han ser sig omkring i det lilla utrymmet. ”Men vad är det här nu då?” undrar kollegan vidare och lyser mot dörren som leder in till bunkern och låset som är fastkedjat vid dörren, Vincent kollar dit med en frågade blick...

Kristin sitter på sin säng inne på sitt rum vid Ljusets Väg och tänker tillbaka på den dagen då hon träffade Elisabeth för första gången (som ”Janet”) med hjälp av Gunilla Erikssons hjälp:

Elisabeth kommer till kiosken där Gunilla jobbar och där Janet (numera: Kristin) väntar. Elisabeth frågar Jonas vart Gunilla tagit vägen då hon inte kan se henne någonstans. Jonas säger att det nog egentligen är tjejen som står därborta, och pekar på Janet, som Elisabeth vill prata med. Elisabeth går fram till Janet och frågar vad det är som står på. Janet tar tyst upp fotografiet som hon funnit i sin handväska tidigare och säger:

Janet (Kristin): - Är det du som är kvinnan på fotot?

Elisabeth granskar fotot och svarar ja.

Janet (Kristin): - Då kan jag vara din dotter…

Elisabeth är alldeles förstummad och bara tittar på Janet (Kristin)

Jag är ledsen Elisabeth...” säger Kristin med ett sorgset ansiktsuttryck...

Minnesstunden påbörjas i kyrkan, ”Vi har samlats här idag för att ta farväl och hedra minnet av inte mindre än tre underbara personer...Elisabeth Gerdélius, Christer Gerdélius och John Sedin.” säger prästen och fortsätter sedan berätta vilka dessa personer var då de var i livet. Efter en stund börjar Sebastian få små kramper som han först ignorerar. Lisa märker givetvis det och insisterar till sist på att de ska återvända diskret till rummet de befunnit sig i tidigare i kyrkan. Sebastian går motvilligt med på det, men då han rest sig upp och gått några steg faller han plötsligt handfallen ner på golvet. ”Sebastian!” skriker Lisa oroligt och alla i kyrkan vänder blickarna mot dem...

Det här låset...” säger Vincent kollega konfunderad och granskar låset samtidigt som han tar upp den rapport som gjordes då bunkern stängdes av tillsvidare. ”Är det något som inte stämmer?” undrar Vincent lite oroligt samtidigt som han ser sig om i passagen mellan de två dörrarna med ficklampan. ”Nja...jag vet inte...men det står inget här om att man satt upp ett lås på någon av dörrarna utan endast gjort en avspärrning utifrån...ja den vi gick förbi.” säger Vincents kollega. ”Ok...” säger Vincent lite undrandes, kollegan säger att han ska ringa och dubbelkolla med de andra kollegorna och går ut från passagen. Vincent blir kvar och fortsätter granska passagen med ficklampan, än har han inte hittat Jennys örhänge som diskret ligger och blänker lite på marken...

Richard sitter i sin limousin och tittar oroligt på klockan, till slut frågar chauffören lite stressat om han inte kan köra lite snabbare och han försöker möta Richards begäran och ökar hastigheten...

Behöver ni hjälp?” undrar en kvinna som sitter nära den plats där Sebastian ramlat, men Sebastian är redan på bena med Lisas hjälp så de tackar nej. Mia springer efter dem då hon sett vad som hänt och minnesstunden fortsätter. Väl utanför kyrkan undrar Mia hur det är med Sebastian. Han är aningen annfådd, men säger att det är stabilt. ”Är det inte bättre att ni åker hem så du kan vila lite i lugn och ro?” undrar Mia, men Sebastian insisterar på att få vara kvar. ”Ok, men håll er längst back i kyrkan utifall ni måste ge er iväg, ok?” säger Mia och försöker le samtidigt som hon klappar Sebastian på axeln. ”Tack.” säger Sebastian och man återvänder in i kyrkan igen.

I den i ordning gjorda militärbunkern försöker Jenny hitta något mer att äta både till sig själv och sin tvillingsyster, men icke. Plötsligt hör hon att Elin börjar andas ansträngt och tar sig till systern fort. ”Elin...kan du höra mig?” säger Jenny, men Elin är helt borta. Då hon slutat andas ansträngt verkar det som att hon inte andas alls och Jenny blir oroligt och försöker lyssna efter andetag och hitta en puls, vilket hon gör efter en kort stund och pustar ut. ”Du är i alla fall inte död.” säger Jenny och känner en lättnad. I passagen till bunkern återvänder Vincents kollega, ”Vad sa de?” undrar Vincent. Kollegan berättar att ingen mindes något om ett lås, men att det inte är helt omöjligt att att man missat att göra en anteckning om det då man säkerligen inte vill att någon ska ta sig in i bunkern. ”Ok...vad gör vi nu?” undrar Vincent vidare. ”Ja du...jag vet inte om det är så mycket vi kan göra. Det står här i rapporten att dörren inte gått att rubba då de undersökt platsen så oavsett låset lär vi inte kunna ta oss in i själva bunkern.” säger kollegan lite besviket. Vincent suckar, men kollegan säger att de kan fortsätta undersöka en stund till innan de måste fortsätta arbeta...

Richards limousin kör förbi alldeles i närheten av den kyrka där minnesstunden hålls och Richard ber chauffören att sakta ner farten samtidigt som han sätter på sig ett par solglasögon och drar ner vindrutan en aning. Minnesstunden är över och besökarna lämnar kyrkan. ”Kör bort en bit.” säger Richard bestämt för att sedan dra upp vindrutan och ta av sig solglasögonen...

På samma trappa, där man tidigare tagit emot besökarna som kom till minnesstunden, står man nu och tackar dem för att de kunnat närvara samt informerar om var man ska samlas om man vill stanna kvar på lite fika efteråt. Då alla tycks ha kommit ut från kyrkan går Henrik och Mia in och pratar lite kort med prästen för att tacka så mycket för den fina cermonin. Sedan stannar de båda till vid respektive anhörigs fotografi och tar ännu ett tårfyllt farväl. Alldeles i närheten av kyrkan står Richard lite gömd och förklädd, han ser på när Henrik och Mia slutligen lämnar kyrkan.

Vincent, jag är ledsen, men tiden har runnit ut...vi måste bege oss tillbaka nu.” säger Vincents kollega lite uppgivet. ”Ge mig bara en kort stund till...ok?” säger Vincent med oro i sin blick. ”Visst, jag väntar i bilen.” säger kollegan och lämnar passagen. ”Kom igen nu...det måste finnas något här...jag känner det på mig!” säger Vincent otåligt och fortsätter att lysa omkring med ficklampan, men utan att hitta något som verkar konstigt. Till slut ger även han upp med en suck och ska till att gå ut från passagen, men hör ett konstigt läte då han av misstag trampar på Jennys örhänge. ”Vad i...!?” säger Vincent förvånat och böjer sig ner för att se vad det var han trampat på. Han tar upp örhänget och lyser på det med sin ficklampa. ”Herre Gud...det är inte möjligt?!” säger han med en mycket förvånad blick...

Kyrkan, där den gemensamma minnesstunden hållits, är nu så gott som tom på folk. Den stora ytterdörren öppnas och in kommer Richard, fortfarande förklädd. Han går sakta, med tunga steg, fram mot altaret där fotografierna finns av de tre bortgångna personerna. Väl framme tittar han på Christers och Johns fotografier lite kort för att sedan gå fram till Elisabeths. Richard ler lite för att sedan ta fram en blodröd ros som han lägger vid hennes fotografi. ”Elisabeth...” säger Richard sedan utan att röra en min samtidigt som han fortsätter att granska hennes fotografi...

© Mikael Engström R. 2014


Vart vill du gå?:

Till: Arkivet

Till: Startsidan