”Så, börjar allt bli klart nu?” undrar Hanna lite stressad då hon hjälper till att städa undan efter gästerna som kommit till minnesstunden. ”Jo, det tycker jag.” säger Alexander som också är en av de som valt att stanna kvar att städa undan. ”Bra, då tar jag och rör på mig.” säger Hanna och passar på att säga till Alexander att det var trevligt att råka. Hon packar ihop sina saker och öppnar sedan ytterdörren för att förvånat upptäcka att Nick står precis utanför. ”Nick?!” säger Hanna förvånat och bara tittar på Nick...

Vincent kommer springades ut från militärbunkern med Jennys örhänge i högsta hugg. ”Vi måste kalla på förstärkning!” skriker Vincet. ”Va? Vad är det som hänt?!” undrar kollegan. Vincent visar upp Jennys örhänge för kollegan och berättar att han givit det till henne då hon fyllt 18 år, det är unikt av sitt slag. ”Är du helt säker?” säger kollegan med en mycket seriös ton, Vincent nickar allvarligt. Kollegan beger sig in i bilen och kallar på förstärkning omgående. ”Oh Jenny!!” säger Vincent hoppfullt och kollar bort mot militärbunkern.

Nicole har varit och handlat mat, men då hon stängt dörren in till sin mammas, Kates, lägenhet och ska ställa ner kassen på golvet går den sönder och en del matvaror trillar ur och rinner även ut på golvet till Nicoles stora förtret, ”Shit!” säger hon irriterat och går snabbt ut i köket för att hämta något att torka upp med. ”Det här var inte precis vad jag behövde!” säger hon suckandes då hon torkar upp på golvet.

Ulrika kommer in lite sent till ett tomt kontor på [Spirit] och lägger ifrån sig sina saker och sätter sig vid sitt skrivbord. En kort stund därefter kommer Kate och Maria åter till [Spirit] från minnesstunden, Maria går in på sitt rum nästan på en gång. ”Hej Maria, hur står det till, hur gick det?” undrar Ulrika då hon ser Maria i tårar. Maria berättar att cermonin varit väldigt vacker, sedan tittar hon igenom sin kalender på skrivbordet och säger: ”Just det.”. ”Kan jag hjälpa till på något sätt?” undrar Ulrika. ”Ja, vi behöver boka ett mötesrum för i eftermiddag...jag hade glömt bort det helt...Kaj kommer hit och ska fortsätta gå igenom vårt samarbete.” säger Maria. ”Kaj...ok...vad trevligt, jag ordnar det.” säger Ulrika och lämnar rummet efter att Maria tackat henne för hjälpen. Då Ulrika stängt dörren in till Marias rum säger hon för sig själv: ”Just det ja...den där Kaj...Richard...eller vad han nu heter...ska se vad jag mer jag kan få fram om denna trevlige herre denna gången han kommer på besök.”...

Det ringer hos familjen Dahlberg, Anita svarar, det är Vincent. Han berättar hastigt och stressigt att han funnit Jennys unika örhänge vid militärbunkern och Anita blir helt paff. ”Vi väntar på ett team som ska hjälpa oss att ta oss in i bunker nu.” säger Vincent. ”Det är helt otroligt Vincent...tänk om...!” säger Anita och börjar gråta. ”Ja, jag vet...något säger mig att någon del av svaret till att våra döttrar försvunnit finns där inne!” säger Vincent, även han med gråten i rösten. Anita säger att hon vill vara på plats och Vincent säger att de finns på plats tills hon kommer dit. Efter samtalet plockar Anita i ordning några saker och gör sig redo för att gå ut, men kommer även på att hon bör meddela Marcus om det hela och ringer upp honom. Markus svarar och Anita säger: ”Markus, det är Anita! Vincent har hittat en ledtråd efter Jenny vid en gammal militärbunker, jag ska bege mig dit omgående”. Markus insisterar på att få vara på plats han med och beger sig stressat iväg på en gång efter vägbeskrivning av Anita.

”Vad gör du här Nick?” undrar Hanna med en mindre trevlig ton. Nick vet inte vad han ska säga till en början men får fram ett: ”Ja...jag tänkte att du kanske...”. ”Kanske vad då?” undrar Hanna med samma tonfall. ”Ja att du behövde stöd...” svarar Nick. ”Hmm...stöd...det får man av sina riktiga vänner Nick...” säger Hanna. ”Riktiga...vad menar du? Vi är väl vänner...du och jag?” frågar Nick lite oroligt. Hanna bara ler lite ironiskt och tittar på Nick och säger: ”Ja du...”, för att sedan gå förbi honom. ”Men vänta Hanna!” säger Nick och går efter Hanna...

Kate ringer till Nicole från sitt kontor på [Spirit], det går några signaler innan Nicole till slut svarar efter att ha sett på sin mobil att det är Kate som ringer. ”Vad vill du?” svarar Nicole och låter inte speciellt glad efter det som tidigare skett. ”Har du vaknat på fel sida unga fröken?” undrar Kate förvånat. ”Som sagt, vad vill?” undrar Nicole igen och ser allmänt irriterad ut. ”Om du har tid så skulle jag vilja att du kom upp till mig på kontoret så kan vi bestämma val av din beskyddare, jag har funderat klart.” säger Kate. ”Ok, bra, jag kommer förbi senare i eftermiddag när du brukar sluta då.” säger Nicole och samtalet avslutas.

Anita kommer till militärbunkern och möts upp av Vincent precis utan för. ”Hur går det?” undrar Anita. ”De är nog snart klara, de kom nyss...vissa formaliteter måste följas innan man går vidare och bryter upp dörren i värsta fall.” säger Vincent och tittar bort mot ingången till militärbunkern...

”Du, vänta.” säger Nick och lägger försiktigt sin hand på Hannas axel. Hanna vänder sig hastigt om och säger: ”Alltså du, jag vet inte om den här ”vänskapsgrejen” fungerar mellan oss...jag behöver få sörja John i fred tror jag och jag behöver inget stöd från någon som umgås med mitt hatobjekt nummer ett, ok?” säger Hanna lite upprört. ”Ulrika...” säger Nick och tittar upp mot himlen och suckar lite. ”För att sätta namn på det, ja...” säger Hanna. ”Ok, jag förstår hur du tänker...jag behöver inte träffa Ulrika mer om det känns bättre för dig...det gör mig inte så mycket.” säger Nick. ”Nick, du får det att låta som en uppoffring, det vill jag inte...vi lever i ett fritt land, jag vill inte behöva bestämma vem eller vilka du ska träffa eller ej, det måste du göra själv.” säger Hanna. Det blir tyst en stund innan Nick säger: ”Ok...du har helt rätt...när jag funderar på det så...jag ser ingen större mening med att ha Ulrika kvar i mitt liv...det fanns en mening, men den är borta...jag vill kunna umgås med dig...det är allt jag bryr mig om just nu.”. Hanna verkar inte lika irriterad längre, men säger ändå att hon behöver få vara i fred lite, sedan måste hon skynda sig iväg för att göra ett par saker. Innan hon ger sig iväg säger hon att hon hör av sig till Nick när hon känner sig redo att ses igen, Nick accepterar hennes besked utan frågor.

Marcus befinner sig på en buss på väg mot militärbunkern då han tar upp sin mobil och ringer upp ett nummer. ”Hallå, Sandra?!” säger Marcus ihärdigt. ”Ja, vad är det?” säger Sandra lite förvånat i andra änden. ”Det är helt underbart!...Jag pratade nyss med Anita, Jennys mamma, de tror sig ha hittat ett spår efter Jenny!” säger Marcus lycklig. Sandra å andra sidan ser inte alls speciellt lycklig ut, men saknar ord för det som skett...