Alexander kommer och hälsar på vid Gerdélius villa, Alice öppnar. ”Vad jag är glad att se dig!” säger Alice och kramar om Alexander. ”Hur är det med dig och hur är det med Henrik?” undrar Alexander direkt. ”Med mig är det helt ok, jag försöker vänja mig vid tanken att min syster är borta, men Henrik har inte bara förlorat sin mamma, han har även förlorat sin pappa...han är nu föräldralös Alexander.” säger Alice och börjar gråta. Alexander kramar om Alice igen och säger att han är så ledsen för de bådas skull. ”Tack för ditt stöd Alexander...Henrik är på sitt rum...” säger Alice och försöker att le. ”Ok, är det ok att jag går in till honom då?” undrar Alexander och Alice insisterar med ett försök till ett leende. ”Ok.” säger Alexander och går mot Henriks rum där han knackar på först innan han försiktigt öppnar dörren. Henrik har det ganska nedsläckt i rummet, endast skrivbordslampan lyser. ”Hej brorsan...det är jag.” säger Alexander försiktigt då han kommit in i rummet och stänger dörren efter sig långsamt. ”Hej...” säger Henrik och torkar tårarna, han sitter fortfarande och kollar på det gamla fotografiet av sina föräldrar. ”Vilket fint foto.” säger Alexander, Henrik nickar och berättar att det inte finns så många fotografier kvar efter branden som drabbade dem tidigare. ”Vad synd...vi kanske har några gamla fotografier där Christer och Elisabeth är med som du kan få?” säger Alexander lite uppmuntrande. ”Tack...” säger Henrik med svag röst och bara fortsätter titta på fotografiet han håller i handen. ”Du...jag finns här om du behöver prata...om vad som helst...ok?” säger Alexander och Henrik nickar. Det är tyst en kort stund innan Alexander vidare säger att han tyckte att minnesstunden var oerhört vacker. Först nickar Henrik på huvudet, men det övergår sedan till att han skakar på huvudet. ”Inte?” undrar Alexander. ”Jo, men det är så mycket mer än det...allt som hände innan.” säger Henrik med tårarna i halsen. ”Du menar det du berättat tidigare om din kidnappning och allt det där med Richard, Carina och Michael?” undrar Alexander och Henrik nickar. ”Det är så hemskt...att mamma äntligen fick veta sanningen...och så går hon bort i samband med sökandet...utan att aldrig få träffa något av sina andra barn igen...” säger Henrik. ”Jo, det är sant...men om man ser det från den andra sidan så fick hon i alla fall veta att de lever...det måste ju också vara mycket värt efter alla dessa år?” säger Alexander och försöker låta lite positiv. Henrik instämmer delvis. ”Man måste vara tacksam för det man haft och har Henrik, så pass mycket har jag lärt mig...jag hoppas att du kan se det så en dag du med.” säger Alexander vidare och lägger sin hand på Henriks axel, Henrik instämmer med en diskret nickning.

Hanna sitter och skriver en artikel om friidrott, men inser att hon är för dåligt insatt i ämnet efter en stund och tänker att Nick skulle varit väldigt bra att bolla frågor och funderingar med då han är kunnig inom området som elitidrottare. ”Ah...fast jag kan inte ringa honom nu...det känns fel...” säger Hanna och suckar efter att ha tagit fram sin mobil och tittar på hans nummer i telefonen. Hon lägger ner telefonen och försöker koncentrera sig på arbetet igen.

Nick å andra sidan är ute på stan och försöker hitta en present åt en nära vän som just fått barn, men inget av det han ser eller blir rekommenderad känns rätt. ”Om ändå Hanna vore här...hon skulle veta precis vad man ska ge utan att det blir för mycket eller för plastigt.” säger han och suckar samtidigt som han tar upp sin mobil och bläddrar fram till Hannas nummer. ”Fast nej, jag kan inte ringa Hanna nu och fråga vad man kan köpa...vi sa att hon skulle höra av sig så det är väl bäst att det förbli så...” säger Nick vidare och lägger ner telefonen i sin fick med en suck och fortsätter kolla på prylar åt sin vän.

Lisa står och tittar deprimerat ut genom sitt fönster samtidigt som Sebastian passar på, medan han har ork, att lägga ner några saker i en väska han ska ha med sig när han åker till avvänjningsanstalten. ”Hur är det fatt min älskling?” frågar Sebastian. Lisa bara suckar, ”Kom igen, prata med mig.” säger Sebastian vidare. ”Jag vet inte, allt känns så tråkigt och meningslöst...min bror är död, mina föräldrar ska gå skilda vägar och du, min älskling, måste åka iväg på obestämd tid och jag blir kvar här ensam med mamma...inte så jättekul när jag tänker på det.” säger Lisa besviket. ”Jo, det är sant, det kanske inte ser så ljust ut just nu, men för oss två...jag kommer ju bli bra en dag och förhoppningsvis inte allt för långt fram...då ska vi fortsätta där vi nu måste göra en paus.” säger Sebastian och försöker låta uppiggande. ”Jo...fast jag vill inte göra någon paus...jag vill vara med dig hela tiden...” säger Lisa oroligt. ”Ja, fast det vet du att det inte går.” säger Sebastian och möter upp Lisa vid fönstret för att krama om henne. ”Vi får se till att den här tiden ifrån varandra går så fort som möjligt och sen fira stort när den är över och sen blicka framåt med positiv anda eller vad man säger. ” säger Sebastian och ler. ”Oh, vad jag älskar dig.” säger Lisa och ger Sebastian en storkram tillbaka. ”Vi ska nog ta oss igenom det här ska du se.” säger Sebastian och ger Lisa en puss som besvaras med flera åter.

Alexander kommer ut från Henriks rum och Alice tar notis av det och möter upp honom i hallen. ”Hur är det med Henrik?” undrar Alice. ”Jo...jag försöker få honom på bättre tankar, men han går igenom svåra saker...har ni diskuterat samtal med en terapeut eller psykiatriker? Det kanske kan vara bra?” undrar Alexander. ”Inte vad jag vet, tror du att det är nödvändigt?” undrar Alice osäkert. ”Kanske inte, men vi får hjälpas åt att hålla Henrik under uppsyn lite så att han inte blir djupt deprimerad...han har varit med om så oerhört mycket den senaste tiden...inte bara det här med Christers och Elisabeths bortgång utan även kidnappningen och allt som hände innan det..det är svåra saker att bearbeta...framförallt själv om han skulle få för sig att känna det så.” säger Alexander. Alice instämmer nickandes. ”Vad känner du till kring allt det där med kidnappningen och Richard...och Elisabeths två barn som hon trodde var döda?” undrar Alexander vidare. ”Inte så mycket mer än det som Henrik berättat vid några tillfällen, Elisabeth hann knappt meddela vad som hänt innan hon åkte iväg för att söka efter dem på någon adress och på vägen dit omkom honn i flygolyckan.” säger Alice lite uppgivet. ”Jag önskar jag kunde göra något kring det där, men vad jag förstått så har polisen inte så mycket att gå på och Elisabeth tog med sig det hon visste i graven...” säger Alexander suckande. ”Ja, man har undersökt saken så långt det går, men Richard och barnen samt de som befann sig vid det som kallades Ljusets Väg är nu spårlöst borta tyvärr.” säger Alice. ”Ok, ja då blir det svårt.” säger Alexander och ser fundersam ut...

Hanna ger upp, ”Nick är en av de mest kunniga personerna kring det här området, nu ringer jag honom vare sig jag borde eller ej!” säger Hanna för sig själv och tar upp sin telefon och ringer upp Nick. ”Hallå?” säger Nick förvånat i andra änden. ”Hej...det är Hanna.” säger Hanna lite nervöst. ”Hej, hur är det med dig?” undrar Nick, fortfarande förvånad. ”Jo det är bra...du, jag är ledsen om jag stör, men jag har en fråga...jag sitter och skriver en artikel om friidrott och...ja, du är ju väl insatt i ämnet och vi har pratat om det en del förut så...” börjar Hanna, men tappar tråden lite. ”Så vad då?” undrar Nick försiktigt. ”Ja, jo...jag tänkte bara höra om du kanske skulle ha tid att komma över en stund och gå igenom och diskutera artikel med mig lite...du kan säkert komma med bra input och så tänkte jag?” frågar Hanna mer rakt på. Nick blir lite förvånad till en början, men säger att han gärna hjälper till och de bestämmer en tid för mötet senare idag, sedan avslutas samtalet. Nick, som nyss kommit hem och har en del andra saker han vill hinna med känner att han borde röra på sig från sin lägenhet igen, men hinner knappt resa sig från soffan då mobilen ringer igen. Den här gången står det Ulrika Mobil på displayen, ska han svara eller inte svara i telefon?...