I Petterssons hus städar Jonathan undan lite då telefonen ringer, Jonathan svarar, det är Monica. ”Hej mamma, ledsen att jag missade ditt samtal senast du ringde, jag försökte ringa upp.” säger Jonathan. ”Jonathan, det är ingen fara...hur mår du?” undrar Monica. ”Jo då, det har inte hänt så mycket här hemma. Hur har du det? Vad säger läkarna?” undrar Jonathan. Monica berättar att det går framåt, men att några större förändring inte skett ännu. ”Vi ska prova en ny metod snart, den ska tydligen vara ganska jobbig så jag hoppas att jag inte blir jobbig att prata med.” säger Monica. ”Det löser sig mamma, huvudsaken är att du blir bra och kan återvända hem snart igen.” säger Jonathan med ett leende. ”Du är en sån bra son Jonathan, du vet alltid vad som ska sägas vid rätt tillfälle.” säger Moncia och skrattar lite. ”Har du prata med din broder förresten?” undrar Monica vidare och Jonathan säger att Fredik är väl omhändertagen av deras faster Julia och att studierna han påbörjat där går alldeles utmärkt. ”Vad skönt att höra, han är så skör Jonathan...han har aldrig varit lika stark som du...han har tur som har en sån broder som du. ”säger Monica och Jonathan håller med lite generat. ”Jag ska inte uppehålla dig länge till, men jag försöker höra av mig innan de påbörjar den nya behandlingen så att du vet, ok?” säger Monica och Jonathan tackar för det, sedan avslutas samtalet.

”Vad skönt att det ordnat sig med Nicole...att hon kan ha den där Mats eller vad han hette som beskyddare...det var väl det hon ville om jag inte missförstått det hela?” säger Maria till Kate då de lämnar ett konferens på [Spirit]. ”Jo, precis...jag hoppas bara att jag gjort rätt val.” säger Kate. ”Det har du säkert och nu kanske du kan känna dig lite mer avslappnad på den fronten?” säger Maria vidare och Kate instämmer. ”Du, innan jag glömmer det, vi måste prata om uppföljningen av arbetet med den italienske modedesignern, det är väl dags för det snart?” säger Kate då de kommit fram till receptionen. ”Ja, just det var bra att du nämnde det. Jag har haft viss korrespondens med vårt team där nere och allt tycks gå över förväntan, men vi kanske ska ta och bjuda hit mr. designer himself snart för en snabb avrapportering och kolla att han är nöjd?” säger Maria och skrattar lite. ”Bra idé, ska vi...eller du, häng på in på mitt kontor så kollar vi om vi kan få ihop till något datum på en gång ok?” säger Kate och Maria håller med och följer med Kate in på hennes kontor. På Marias eget kontor försöker Ulrika få tag på Nick, ”Kom igen nu, svara Nick!” säger Ulrika otåligt medan ton efter ton går fram...

Hemma hos sig har Nick tagit upp mobilen i handen, men tvekar fortfarande till att svara och till slut slutar det att ringa. ”Oj...hoppsan.” säger Nick med ett litet retsamt leende till mobilen. ”Försöker igen senare!” säger Nick vidare som han reser sig från sin soffa och tar mobilen med sig för att gå ut och senare möta upp Hanna.

”Amen skit!! Jag som behövde...!” säger Ulrika irriterat inne på Marias kontor. ”Ja ja, jag får väl försöka senare igen.” säger hon vidare och börjar gå igenom några papper. Plötsligt kommer hon att tänka på då hon gick igenom Kajs/Richards mobil:

På [Spirit], Marias kontor:

          Hon tar upp mobilen och går bl.a. igenom Richards meddelanden och läser innan till:

<><>”Från X01: Snabbt färdmedel ordnat om du önskar närvara vid E:s minnesstund...E:s minnesstund? Meddelandet är daterat till alldeles nyligen...E:s minnesstund? Vems...?”

Hon fortsätter skrolla ännu längre ner i meddelandetråden.

• ”Till X01: Mycket viktig information: Barnen ska ej få veta något om E:s bortgång, sprid detta omgående!...Vems minnesstund handlar det om egentligen? Vem är E? Varför...vems barn?!”

”Det är något som inte stämmer riktigt här...vem är denne Kaj...Richard...egentligen?” frågar Ulrika sig själv och ser mycket fundersam ut...

På mentalsjukhuset har Monica besök av sin goda vän Mimmi, ”Jag är så stolt över mina pojkar, de är så fina...de är allt jag har.” säger Monica glatt och tittar på bilder av dem båda. ”Vad glad jag blir Monica...jag hör en helt annan attityd hos dig nu än när du först kom hit...tycker du att behandlingarna för dig framåt?” undrar Mimmi och Monica tycker att de går bra även om hon inte sett några större framsteg själv. ”Nej ok, kanske inte, men jag ser...du ser piggare och verkar mer positiv än tidigare.” säger Mimmi med ett leende. ”Gör jag? Oj, tack ska du ha.” säger Monica med ett litet leende, men som stannar kvar allt för länge. ”Hur är det fatt?” undrar Mimmi då hon sett det. ”Äh, jag vet inte...jag oroar mig lite inför kommande behandlingar bara.” säger Monica. ”Ah ok...ja, men du vet, även de är till för att hjälpa dig i rätt riktigt...sen kan vissa behandlingar kännas som att de får motverkande effekt för stunden, men på längre sikt får de ett positivt utfall.” säger Mimmi lugnare. ”Hmm, ja...säger du det så.” säger Monica. ”Ja då, det kommer gå så bra så...fungerar de inte får de väl komma på nya metoder som fungerar.” säger Mimmi och slår näven i Monicas skrivbord på skoj så de båda skrattar till lite...

Sandra kommer åt till sin lägenheten, mer illa till mods än tidigare. Då hon tagit av sig ytterkläderna sätter hon sig i soffan och tar upp sin mobil och lyssnar gång på gång på meddelandet som Marcus spelat in då han försökt få tag på henne tidigare: ”Hej Sandra, det är Marcus. Vi måste prata, ring mig så snart du kan när du hört detta!”. Sandra bryter ihop en aning och börjar gråta samtidigt som hon säger: ”Skit!...Han vet något...han vet något!”...

Maria kommer in på sitt kontor och hälsar på Ulrika som glatt hälsar tillbaka. Efter en stund frågar Maria om Ulrika kan gå till kopiatorn och invänta några utskrifter som hon behöver då hon själv måste ringa ett viktigt samtal och Ulrika gör givetvis glatt som Maria säger, ”Tack, vad snäll du är.” säger Maria och Ulrika går iväg mot kopieringsrummet. Väl inne i kopieringsrummet pustar och suckar Ulrika lite medan Marias kopior kommer ut. Då maskinen är klar piper den till och Ulrika samlar oengagerat upp Marias bunt papper och tappar de tre översta på golvet. Hon suckar igen och böjer sig ner för att ta upp dem och börjar läsar slarvigt innantill var de kommer ifrån: ”Reseräkning från SAS, följesedel för inköp av kontorsmateriell, faktura för blommor till Elisabeth Gerdélius minnesstund...minnesstund...Elisabeths...minnes...E:s...minnesstund...! Åh, herre Gud! Elisabeths minnesstund!” säger Ulrika alldeles förskräckt!...