En läkare besöker Jenny och Elin på sjukhuset. Både Vincent och Anita frågar oroligt om man kan se någon förbättring hos någon av döttrarna, men tyvärr har läkaren svårt att uttala sig om det än så länge. ”De har båda hamnat i koma...Jenny tycks ha goda chanser att komma ur koman, men Elins tillstånd är mycket allvarligt...vi vet inget om vad som skett där de hittades och det gör det svårt för oss att utgå från annat än proverna vi tar kontinuerligt...och de talar inte för Elins bästa dessvärre.” säger läkaren dystert. ”Åh nej!” säger Anita förtvivlat. ”Ta inte ut något i förskott, men förbered er ändå på att risken är överhängande att Elin kanske aldrig kommer ur koman alternativt att hennes kropp inte orkar kämpa mycket länge till.” säger läkaren för att sedan ursäkta sig då han behövs hos andra patienter. ”Det här är...” säger Vincent men vet inte hur han ska uttrycka sig efter vad läkaren just berättat. ”Åh våra döttrar Vincent, våra döttrar!” säger Anita och gråter, Vincent håller om henne hårt. ”Vi ska hoppas på att de kämpar in i det sista för att komma tillbaka till oss, mer kan vi inte göra...men vi hoppas...vi hoppas!” säger Vincent och försöker låta säker på sin sak fastän han känner stor osäkerhet själv om hur det hela kan sluta för de båda enäggstvillingarna...

”Släpp mig Marcus!!” skriker Sandra och lyckas ta sig ur Marcus hårda grepp och knuffa bakåt så att han snubblar på ett par skor och faller till marken och slår i huvudet så han blir medvetslös! ”Marcus!!” säker Sandra oroligt!...

Jonathan och Oskar har duschat tillsammans och när de kommer ut från badrummet kommer Jonathan åter igen på att Oskar velat fråga honom något för ett tag sedan. ”Vad var det du ville fråga mig förrut?” undrar Jonathan och tittar på Oskar med ett leende. ”Vad då menar du?” säger Oskar skojfullt utan att avslöja något. ”Ah, kom igen nu, du minns vad jag menar!” säger Jonthan skämtsamt men bestämt. ”Ha ha, ja det skulle du allt bra vilja veta va?” säger Oskar retult och kastar sin handduk på Jonathan. ”Nej men seriöst, vad var det du ville fråga?” undrar Jonathan då skojandet lagt sig. ”Det var en sak, men som sagt, inget brådskande...vi tar det vid rätt tillfälle.” säger Oskar och ler mot Jonathan. ”Ok...som du vill...du vinner.” säger Jonathan, ”Japp, det gör jag...jag har vunnit största vinsten...Dig!” säger Oskar och ler för att sedan kyssa Jonathan passionerat...

”Om du kommer att befinna dig ganska nära där pappa kommer att bo finns det ju ingen anledning för mig att stanna kvar här.” säger Lisa nästan lite glatt. ”Men vi kan ju inte vara tillsammans på avvänjningsanstalten, det vet du ju.” säger Sebastian. ”Nej, det är klart, men jag finns alltid nära och när än du kan ses så kan jag vara hos dig.” säger Lisa med ett leende. Sebastian ser fundersam ut, ”Det låter jättebra Lisa, men vad säger din mamma om det? Hon blir ju helt ensam här.” säger Sebastian. ”Jo, i och för sig...men å andra sidan så blir ju pappa i princip ensam dit han flyttar också.” säger Lisa. ”Ah ok...men kolla med Mia först ok?” säger Sebastian. ”Ok, vi gör så.” säger Lisa med ett leende på läpparna och ger Sebastian en puss på munnen.

”Marcus! Kan du höra mig?!” säger Sandra oroligt, men Marcus ger inget svar. Hon förflyttar honom från hallgolvet till soffan i vardagsrummet efter lite om och men. Väl på plats i soffan ser Sandra att Marcus fått ett rejält märke vid ena sidan av huvudet, men han andas, har puls och tycks inte ha några andra skador. ”Det här händer bara inte!” säger Sandra oroligt och ser sig omkring. Hon springer iväg till sovrummet och kommer tillbaka med ett block och penna, och hon börjar snabbt skriva ett meddelande...

På mentalsjukhuset kommer Monica in till läkaren som undrar hur det är med henne och hur hon ställer sig till de behandlingar som hittills har givits. Monica är positiv så här långt och läkaren säger att hon verkar redo för nästa omgång av behandlingar och hon nickar instämmande. ”Bra, då ska jag bara gå och ordna lite saker och hämta en kollega så börjar vi med de nya behandlingarna så snart som möjligt.” säger läkaren och försvinner ut från rummet. Monica sitter ängslig och tittar på tavlorna som hänger runt om i rummet av kända psykiatriker och liknande folk. ”Jag hoppas jag gör rätt nu.” säger hon lite tyst och nervöst för sig själv...

Vincent har halvsomnat lite bredvid Jennys säng då Jennys pulsmätare plötsligt börjar öka i takt och hennes arm rör sig lite försiktigt. ”Vincent!” skriker Anita där hon sitter vi Elins sida och Vincent nästan hoppar till. ”Jenny!” säger Anita vidare och Vincent ser vad som sker och kallar på hjälp via alarmet omedelbart!...

Marcus vaknar till med en tung huvudverk i Sandras lägenhet och förstår först inte riktigt var han är. Han ser sig omkring och minns sedan mer och mer av vad som hänt då han kom dit. ”Sandra!” ropar han högt, men får inget svar. Han ser blocket som Sandra skrivit på och tar upp det för att läsa vad som står på:

Marcus, min älskling

Jag är ledsen för det som hände nu i min lägenhet och för att du är upprörd över det som hänt Jenny och Elin. I nuläget känner jag tyvärr att jag måste få vara i fred och noga tänka igenom saker och ting innan jag fattar några beslut som jag kanske får ångra senare. Så snart jag kommer på vad jag vill göra med mitt liv kontaktar jag dig, men tills dess får du ha det så bra.

Häls.

Sandra

”Men Sandra för i h...grrr!!” säger Marcus upprört och slänger iväg blocket som han höll i handen samtidigt som han gömmer ansiktet i händerna och suckar djupt...