Del 250

Jonathan kommer in till byggnaden där mentalsjukhuset är och presenterar sig i receptionen och meddelar att han tidigare under dagen pratat med läkaren som har hand om han mamma. ”Ja, vad bra. Slå dig ner och vänta så ska jag meddela läkaren att ni är här.” säger receptionisten med ett litet leende och Jonathan gör så, han ser sig skeptiskt omkring sig i lokalen då han satt sig ner.

Brevet?” säger Adelie lite nervöst i Bergstedts hus då Alexander sett att hon håller det i handen. ”Ja, precis...är det något speciellt?” frågar Alexander, men Adelie skakar på huvudet och lägger ifrån sig brevet och säger att hon genast ska börja ordna med något att äta. ”Ok.” säger Alexander lite förvånat. ”Men först måste jag få ge dig en ordentlig kram min son...det är så skönt att du är hemma...vad skulle din pappa och jag göra utan dig?” säger Adelie lite oroligt samtidigt som hon kramar om sin son, Alexander tycks inte förstå Adelies agerande. Brevet blir åter igen liggandes på köksbordet...

Uppe på [Spirit] tar Maria, Richard och Kristin en paus i sitt möte. Maria undrar om de är hungriga. ”Vi har en fin restaurang alldeles i närheten som serverar väldigt god mat...de har även jättegoda smörgåsar för avhämtning om ni hellre vill ha det?” undrar Maria. ”Det andra alternativet låter bra i mina öron...jag tror vi får lite ont om tid om vi ska hinna gå någonstans och äta.” säger Richard och tittar på Maria och Kristin. Kristin instämmer och säger att hon gärna vill hinna gå några ärenden i närheten då hon ändå är i stan. ”Perfekt, då säger vi så! Kate kommer också att vara med oss senare i eftermiddag.” säger Maria. ”Vad trevligt.” säger Richard samtidigt som de alla lämnar mötesrummet. Precis utanför går Ulrika förbi med några papper från kopieringsrummet och efter att hon hälsat på Richard och Kristin berättar Maria för henne om deras planer,. ”Vill du att jag ordnar med smörgåsarna?” undrar Ulrika och Maria ser lite fundersam ut, men kommer på att hon själv också måste gå ett ärende. ”Ska vi gå härifrån tillsammans?” undrar Kristin, som gärna vill lära känna Maria lite bättre och Maria tycker det låter som en bra idé. ”Tar du hand om Kaj så länge Ulrika? Vi är tillbaka om ett tag.” säger Maria samtidigt som hon är i all hast att ta på sig sina ytterkläder. ”Absolut! Inga problem. Jag lovar att ta hand om honom väl.” säger Ulrika med ett leende, Richard ser lite frågade ut till Ulrikas glada ansiktsuttryck...

Vincent och Anita går längs korridoren till Jennys rum på sjukhuset då Vincents mobil ringer och de stannar upp. Det låter allvarligt och Anita ser på Vincent att det hänt något. Då samtalet är slut undrar hon ivrigt vad samtalet handlat om. ”Det var en kollega...tydligen har man börjat undersöka militärbunkern mer noggrant och hittat en del saker som de tror att vi bör bli informerade om.” säger Vincent med en fundersam blick. ”Vad för saker?” undrar Anita, men Vincent berättar att kollegan inte sagt något utan istället kommer förbi sjukhuset för att berätta vad de hittat. De båda ser mycket fundersamma ut...

Monicas läkare möter upp Jonathan i receptionen och ber honom följa med in på hans rum. Väl inne berättar han om Monicas tillstånd och den behandling som hon genomgår. ”Så hon kommer att bli helt bra? Är det det du säger?” undrar Jonathan lite försiktigt. ”Det finns inga garantier, men om hon svarar bra på behandlingarna finns det ingen anledning att tro att hon inte kan återvända till den vanliga vardagen igen.” säger läkaren positivt. Jonathan ser fundersam ut. ”Vad jag förstod så ville du träffa Monica en stund?” undrar läkaren vidare och Jonathan säger att han önskar göra det om det är möjligt. Läkaren ber honom att vänta i hans rum för att han ska gå i förväg och titta till Monica och Jonathan gör så.

Ulrika har tagit med Richard in på Marias kontor för att kunna prata ostört med honom. ”Du verkar trivas här på [Spirit] Ulrika?” säger Richard samtidigt som han sätter sig på en stol mitt emot Marias skrivbord. ”Jo, nog gör jag det alltid. Maria är helt underbar att jobba med.” säger Ulrika och ler. ”Jag är förvånad över att hon inte redan är gift och har flera barn...hon är en sån fin människa.” säger Ulrika vidare och Richard instämmer. ”Hur står det till själv...är du gift...har du några barn?” undrar Ulrika lite försiktigt. ”Jag...nah...varför undrar du det?” frågar Richard. ”Jag vill inte verka påflugen, men...du verkar vara en intressant och åtråvärd herre...de brukar också gå åt som smör i solsken.” säger Ulrika. ”Ha ha, jaså du säger det?...Tack får jag väl säga då?” säger Richard och ler lite osäkert. ”Ni verkar arbeta bra tillsammans...du och Maria...” säger Ulrika lite kryptiskt. ”Ja...eller vad menar du?” undrar Richard. ”Tjaaa...jag har ju sett er tillsammans när ni arbetar och Maria har bara haft positiva saker att säga om dig i största allmänhet...” säger Ulrika. Richard förstår inte riktigt vart Ulrika vill komma och ställer till slut just den frågan rakt ut lite allvarligt. ”Jag får en känsla av att du inte vill säga hur saker och ting egentligen ligger till...” säger Ulrika och tittar allvarligt på Richard som åter igen inte tycks förstår vad Ulrika menar...

Då Adelie dukat fram maten på bordet tar hon försiktigt upp brevet från Ukraina igen och ser sig omkring. Sedan tar hon ur själva brevet och börjar läsa vad som står i det. Hennes ansiktsuttryck går från allvarligt till förtvivlat på någon minut. ”Herre Gud! Det är kan inte vara sant!” säger Adelie för sig själv med en mycket allvarlig blick...

Det ringer på Hannas dörr, hon lämnar sin laptop i vardagsrummet som hon suttit vid och går och öppnar. Utanför står Nick och blir snabbt ombedd att stiga på. ”Jag är så glad över att du vill hjälpa mig än en gång.” säger Hanna. ”Men det är väl självklart...jag vet hur mycket din karriär betyder för dig. Kan jag hjälpa dig vill jag givetvis göra det.” säger Nick med ett leende. ”Aw, du är för go'! Kom ska jag visa dig vad mitt uppdrag är den här gången.” säger Hanna glatt och visar Nick in till vardagsrummet.

Vad menar du egentligen?” säger Richard, fortfarande oförstående till Ulrikas senaste påstående. ”Det är något emellan er? Inte sant?” säger Ulrika och ser fundersam ut. ”Ulrika...jag vet inte vad Maria har sagt, men mitt privatliv angår dig inte. Det här är befängt!” säger Richard och reser sig hastigt från där han suttit. ”Jaså, är det?” säger Ulrika med en allvarlig ton. ”Jag behöver inte stå här och lyssna på sånt här trams!” säger Richard upprört. ”Jag skulle inte röra mig ur fläcken om jag vore du! Maria är en av de finaste människorna jag träffat...om du, eller någon annan, riskera att göra henne ledsen eller besviken ser jag det som min uppgift att sätta stopp för det!” säger Ulrika och tittar mycket allvarligt på Richard!...

Jag finns här utanför om du behöver mig.” säger läkaren till Jonthan efter att han visa honom in till Monicas rum på mentalsjukhuset. Jonathan ser sig omkring och får ingen vidare känsla av rummet. Han ser sin mamma ligga på sängen, nästan i mitten av rummet, och sätter sig bredvid hennes sida. ”Mamma?...Kan du höra mig?” säger Jonathan och tittar på Monica, men hon tycks vara vid medvetandet. Han klappar henne varsamt på armen och bara suckar.

Vincent, Anita och Marcus sitter inne på Jennys rum och samtalar om Jennys tillstånd då det knackar på dörren. In kommer Vincents kollega. ”Hej, hur är läget med Jenny?” undrar kollegan och tittar på Jenny där hon ligger i sin säng. Vincent berättar vad som hänt sedan hon blivit förd till sjukhuset. ”Det låter allvarligt...tyvärr har jag nog fler allvarliga och kanske oroväckande nyheter.” säger kollegan. Vincent, Anita och Marcus bara titta förvånat på kollegan utan att säga ett ord...

Göra Maria ledsen eller besviken? Varför skulle jag göra det?” undrar Richard allvarligt. ”Som jag sa nyss...det är något du inte berättar...” säger Ulrika, minst lika allvarligt. ”Ulrika, jag förstår inte vad du menar, vad är poängen med hela den här konversationen egentligen?” undrar Richard och tittar Ulrika rakt i ögonen. ”Poängen kära Kaj...” börjar Ulrika och tittar på Richard med en suspekt blick. ”...ja, för det är väl Kaj? Inte sant?” fortsätter Ulrika och bara tittar på Richard utan att flytta blicken. Richard bara suckar irriterat och börjar, till synes, tappa tålamodet...

Tack för maten mamma!” säger Alexander och går in på sitt rum. Adelie tar fram brevet från Ukraina som hon gömt under duken lite diskret. Ytterdörren öppnas och Wilhelm kommer in. ”Tack gode Gud!” säger Adelie då hon möter upp Wilhelm vid dörren och kramar om honom. Wilhelm förstår ingenting utan bara titta förvånat på Adelie...

Maria kommer gåendes alldeles utanför [Spirit] med de smörgåsar som hon köpt till mötet då även Kristin återvänder. ”Vänta ska jag hjälpa dig!” säger Kristin då hon ser att Maria försöker öppna dörren. ”Tack...oh nej!” säger Maria plötsligt innan de gått in i byggnaden. Kristin undrar vad problemet är. ”Jag glömde köpa de där jättegoda bakelser som jag vet att Kaj uppskattar från bageriet runt hörnet.” säger Maria med en bekymrad min och frågar om inte Kristin kan tänka sig att följa med henne dit och köpa dem. Kristin säger givetvis ja och de går iväg för ytterligare inköp till mötet...

Vad är det som har hänt?” frågar Vincent sin kollega oroligt. ”Vi har tagit DNA-prover och funnit fingeravtryck som inte matchar era döttrars i militärbunkern.” säger kollegan allvarligt. ”Ok...vet ni vem de tillhör?” undrar Anita oroligt. ”Vi tror oss ha viss information...ja...” säger kollegan. ”Vem? Vem tillhör de då?” frågar Marcus ivrigt och tittar på Vincent kollega...

Det här blir en perfekt uppföljning!” säger Hanna glatt då hon skriver på sin laptop. ”Det ser bra ut så här långt.” säger Nick instämmande. Hon ber honom att ta reda på en del fakta som hon skriver ner på en lap till honom. ”Jag tror det är allt för stunden. Jag ska fortsätta skriva och så snart du kollat upp det jag skrev ner så kan vi färdigställa uppföljningen.” säger Hanna glatt och kramar om Nick som nästan blir lite förvånad.

Jag ska inte hålla dig på sträckbänken längre Kaj. Du förstår...jag är ganska bra på att lägga ihop ett och ett...För ett tag sedan råkade jag höra en bit av en konversation som du hade per telefon...och av någon anledning har jag inte kunnat släppa den konversationen sedan dess...Först tänkte jag att jag måste ha hört fel. Jag menar, kärt barn har många namn brukar man ju säga...Hur som helst, bitarna började falla på plats när jag råkade komma över din mobiltelefon senast du var här på [Spirit]...det och ett samtal senare med Henrik Gerdélius...Elisabeths son...Jag kunde först inte tro att det var sant och jag förstod inte anledningen till det heller...det gör jag fortfarande inte...men någonting säger mig att du kommer att berätta allting för mig inom sin tid, inte sant?...Richard Cunnings!” säger Ulrika med en mycket allvarlig blick. Richard bara tittar på Ulrika helt förstummad utan att yttra ett ljud...

© Mikael Engström R. 2014


Vart vill du gå?:

Till: Arkivet

Till: Startsidan